Är vi beredda att leva i ett ålderslöst samhälle?

Inför Nordiska kongressen i gerontologi ombads Åke Wahlin, professor vid Hälsohögskolan, att skriva en krönika till tidningen Ä, landets största tidning inom geriatrik/äldrevård.

En gerontolog håller till synes på med väldigt många olika frågeställningar, och rör sig mellan flera vetenskapliga domäner, eftersom gerontologi är en tvärvetenskaplig disciplin. Men jag vill hävda att i grunden håller gerontologen endast på med två saker, nämligen ålder och åldrande.

Ålder vet väl alla vad det är? Det är den som avgör när vi börjar skolan, när vi får handla på systemet, när vi får rösta och när vi går i pension. Nästan så i alla fall. Fast den där åldern är kanske inte så absolut ändå, för när är man till exempel medelålders? När är man gammal? Och alla 50-åringar ter sig ju inte som lika gamla, vare sig på ett positivt eller ett negativt sätt. De är i själva verket väldigt olika inbördes. Mer olika inbördes än vad 20-åringarna är. Och 80-åringarna är ytterligare ännu mer olika inbördes.

Kanske finns det olika slags ålder? Öppnar vi läroböcker på det temat så finner vi att man där talar om t ex biologisk ålder, psykologisk ålder, mental ålder, social ålder eller kanske om funktionell ålder. Har vi alltså olika slags åldrar? Fast alla de här, skall vi kalla dem för åldersaspekterna, bestäms ytterst i relation till kronologisk ålder. Så då betyder väl den kronologiska åldern något? Ja det gör den. Den är ett mått på tid, den indexerar hur många gånger vi rest runt solen (eftersom vi brukar mäta kronologisk ålder i antal år). Det är alltså en astronomivariabel. Någon annan betydelse har den inte. Men vi tillskriver ändå åldern en hel massa betydelser, ofta helt felaktigt och särskilt felaktigt blir det på individnivå eftersom vi är så olika varandra och blir inbördes mer olika varandra ju äldre den kronologiska siffran säger att vi är.

Ålder och åldrande är två olika saker, helt enkelt därför att vi åldras olika fort. Om alla människor åldrades lika fort så skulle vi kunna dra en massa slutsatser om till exempel en specifik 60-åring. Men det går inte. Och det blir mer fel ju kronologiskt äldre personen är. Dessutom är etiketten ”gammal” i någon mening godtycklig, och har med våra uppfattningar om åldrandet att göra.

Vad är åldrande då? Kan det vara en sjukdom (som alla har)? I både populärpress och i vetenskaplig litteratur har på senare år åter igen höjts röster för att det åldrande som alla med någon erfarenhet av tid i vuxen ålder är med om (så kallat ”normalt åldrande”) borde klassificeras som en sjukdom. Mjukvarianten av detta brukar kallas ”professorns 10 bästa tips för ett längre liv” eller ”hur du adderar 40 år till din livslängd”. Som gerontolog tycker jag att det är en befängd tanke att åldrande skulle vara en sjukdom. I detta ligger i så fall att vi bör söka efter bot mot denna sjukdom. Många forskningspengar satsades under förra århundradet på just det, och inte särskilt förvånande kom man inte fram till något användbart. Än mindre till en entydig definition av vad åldrande är.

För mig finns det ett vanligt åldrande som alla är med om, och ett sjukligt åldrande som inte alla är med om. Det sjukliga åldrandet brukar vi sortera in under geriatriken, men det är en praktisk sortering och i verkligheten måste geriatrikern också hantera gerontologiska frågeställningar, och gerontologen måste hantera geriatriska frågeställningar. Om vi är intresserade av hela människan.

Åldrandet består, väldigt förenklat, av två processer. En som leder till funktionsbortfall och försämring, och en som karaktäriseras av tillväxt som mynnar ut i individens högsta mognad och ibland i något som bäst betecknas som visdom. Båda processerna finns i en och samma människa under åldrandet. Vi kan välja att betona det ena eller det andra förloppet, men det är aldrig fråga om antingen-eller. Båda förloppen finns samtidigt i varje människa, i olika proportioner för var och en.

En gerontolog är väl bara intresserad av gamla människor? Nej, det stämmer dåligt. En gerontolog är i princip intresserad av livet från konceptionen och framåt. Varför då? Jo därför att gerontologen (precis som geriatrikern) söker efter orsakerna till att åldrandet ser ut på det ena eller det andra sättet för olika individer. Och vi söker därför efter orsaker under fosterlivet, under barndomen, och under vuxenåldern bland faktorer i och utanför kroppen. Vissa av dessa faktorer (biologiska, sociala, psykologiska) påverkar åldrandet på kort sikt, andra på mycket lång sikt. Därför kan till exempel en gerontolog och en pediatriker ha väldigt många gemensamma intressen. Riktigt stora vetenskapliga framsteg kommer heller inte att erhållas förrän vi lärt oss samarbeta fullt ut mellan disciplinerna. Och mötesplatsen finns i studiet av den individuella människan.

Ibland tänker jag att vi borde lägga mindre tonvikt vid vuxna människors ålder och i stället börja tala om det som saken gäller. Men är vi beredda att leva i ett ålderslöst samhälle?

Åke Wahlin är professor i gerontologi vid Institutet för gerontologi (IFG) på Hälsohögskolan i Jönköping. Han har tidigare varit verksam vid Karolinska institutet och vid Stockholms universitet, där han också varit professor. Åke är neuropsykolog i botten och har huvudsakligen arbetat vid stora befolkningsstudier i Sverige och i Kanada, och leder själv en befolkningsstudie om åldrande i Bangladesh.

2014-05-28





Genom att surfa vidare på JU.se godkänner du att vi använder cookies. Mer information