Månadens forskarintervju Lars Mouwitz

Lars Mouwitz är professor i matematik vid Linnéuniversitetet och har en bakgrund som gymnasielärare i matematik, filosofi och samhällsvetenskap. Han är dessutom verksam vid NCM, Nationellt centrum för matematikutbildning. Här får ni träffa honom i månadens forskarintervju.

Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?

Det finns flera motiv: Ett sådant är mitt kunskapsteoretiska och språkfilosofiska intresse, som hänger ihop med min skolning i matematik och filosofi. Akademin ägnar sig i hög grad åt att kodifiera och överföra befintlig kunskap via symboler. Krav ställs även på att nya forskningsresultat ska kunna kodifieras med hjälp av symboler, i första hand bokstäver och siffror. I värsta fall drabbas forskningen av en självcensur så att intressanta forskningsområden, där resultat skulle vara svåra att kodifiera, inte får något stöd varken från myndigheter eller akademin själv, kanske dessa områden helt enkelt nonchaleras. På liknande sätt identifieras platsen för kunskapsöverföring ofta med klassrum eller lärosalar, där ungdomar under konstlade former i sittande ställning ska försöka registrera och visa upp sin kunskap enbart med hjälp av papper och penna. Min övertygelse är att vi lär hela livet, och kanske framför allt utanför skola och akademi, samt att även en hel del produktion av ny kunskap sker utanför akademin, till exempel på våra arbetsplatser.

Ett annat mer personligt motiv för mitt intresse är kopplat till min lärarbakgrund: Vem ska ha makten att definiera vad som är kunskap i vårt samhälle? Varför nedvärderas så ofta det kunnande som utvecklas på våra arbetsplatser och under livets gång i övrigt? Varför är nästan all pedagogisk forskning fokuserad på "klassrummet"? Och hur befängt är det inte att tro att man är en "färdig" läkare, ingenjör eller lärare när man gått igenom sin akademiska utbildning, om än med goda pedagogers hjälp?

På vilket sätt är din forskning kopplad till det livslånga lärandet?

Min forskning är speciellt inriktad på det kunnande som utvecklas på våra arbetsplatser och som inte har sitt upphov i tillämpning av teori, utan som istället vuxit fram ur en stor mängd konkret erfarenhet, där hela människan och hennes verktyg och material samspelat under en längre tid. Den förtrogenhet och den färdighet som uppstår på detta sätt är välbekant ute i arbetslivet, men är i allmänhet inte kodifierad. Orsakerna till detta kan skifta, allt ifrån att det är en så kallad "tyst" (tacit) kunskap, till att det är en nonchalerad, eller rent av nedtystad kunskap. Det senaste decenniet har många av våra arbetsplatser plågats av försök att kodifiera, mäta och kontrollera denna typ av kunskap i namn av effektivitet och kvalitet. Detta gäller numer även t.ex. för  läkare och lärare och inte bara för icke-akademiska yrken. Men detta rigida nytayloristiska projekt får snarast motsatt effekt och leder till en urvattning av yrkeskunnandet och till personliga förödmjukelser för de yrkeserfarna människor som blir utsatta för det. Hela projektidén är alltså i högsta grad irrationell trots att man försöker hävda motsatsen. Min forskning handlar i sammanhanget om att försöka identifiera, uppmärksamma och värdesätta icke-kodifierad kunskap, samt att undersöka det intrikata samspelet mellan kodifierad kunskap, t.ex. i form av teknik, och icke-kodifierad. Det är alltså arbetsplatsens livslånga lärande som är mitt fokus.

Vad kan praktiker lära sig från din forskning?

Delvis handlar det om att jag vill verka för att återupprätta grundläggande drivkrafter som yrkesstolthet och ansvarskänsla i arbetet. Det är skillnad på att irriterat följa en generell arbetsinstruktion skriven av en okunnig, jämfört med att själv få ta ansvar för att göra ett "gott jobb" utifrån den konkreta situationen. I stort sett inom alla yrkesområden måste det utvecklas ett frirum där yrkeserfarenhet, omdöme och personligt ansvarstagande kan få ta plats. Det är kanske inte en facklig fråga i första hand, det är andra värden som står på spel. Men på lång sikt handlar det både om samhällsekonomi och livskvalitet i arbetet, såväl för snickaren och plåtslagaren som för läkaren och sjuksköterskan. Ett sådant frirum är också grogrunden för de önskvärda företeelserna innovation och entreprenörskap, och det är absurt att samhället samtidigt sjösätter projekt på arbetsplatserna som istället bygger på detaljerad kontroll och arbetsinstruktion. Praktiker av alla slag behöver nog själva etablera ett "motstånd" i dessa frågor. Historiskt finns det ytterst få exempel på att frihet erbjudits av utomstående som välgörenhet. Min förhoppning är att min forskning, om än i mycket liten skala, ändå ska kunna lämna ett bidrag till att återupprätta det erfarenhetsbaserade yrkeskunnandets status.

Hur skulle du beskriva erfarenhetsbaserat yrkeskunnande?

Relationen mellan tillämpad vetenskap och det som jag kallar yrkeskunnande uppstår ur lång personlig erfarenhet. Samspelet är ofta mycket komplext och olikartat och i vår tid finns väl knappast något yrkesområde där man inte använder sig av vetenskap i tillämpning i olika omfattning. Men man bör komma ihåg att även inom områden som civilingenjörens, där ju fysik och kemi i tillämpning är centrala beståndsdelar, så finns utrymme för erfarenhetsbaserat yrkeskunnande. Som en mycket erfaren ingenjör sa till mig häromdagen: "Ganska så snart vet den praktiske användaren betydligt mer om en ny teknisk konstruktion än konstruktören själv." Konsten att hantera säregna, komplexa eller oväntade situationer, det vill säga att på plats utvidga konstruktionens tilltänkta tillämpningsområden, är en viktig del av den erfarne ingenjörens yrkeskunnande.

Lars Mouwitz, professor i matematik.
2011-10-25