Månadens forskarintervju Claudia Gillberg

I månadens forskarintervju får ni träffa Claudia Gillberg som är lektor i pedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.

Vad handlar din forskning om?

Min forskning handlar om möjligheter och hinder för lärande och kunskapsprocesser i olika sammanhang, t ex i kommunala verksamheter och organisationer. Det inbegriper även universitet och högskolor och deras roll i samhället.

En central fråga är: hur och utifrån vilka förutsättningar kan professions-, organisations- och samhällsutveckling ske i samverkan mellan olika aktörer? Vi har att handskas med komplexa samhällsproblem och behöver därför nya, komplexa ansatser. Det som bekymrar mig är den rädsla som tycks råda på våra svenska arbetsplatser. Rädslan för att uttrycka sig, för fria diskussioner, för kritik och öppna samtal. I min empiri förekommer många exempel på hur man som professionsutövare kan känna sig tvingad till handlingar som man uppfattar som ohållbara utifrån den egna professionsförståelsen, som t ex etiska principer och riktlinjer.

För mig är hur-frågan i relation till kunskap särskilt viktig. Metodologiskt sett deltar jag därför kontinuerligt i en utveckling som fokuserar just kollaborativa kunskapsprocesser. Jag har min huvudsakliga hemvist i aktionsforskningen, som jag betraktar som en mycket fruktbar metodologisk ram,  som har utvecklats starkt sedan Kurt Lewins fältteoretiska idéer rönte uppmärksamhet på sent 1940-tal. Jag har också tagit starkt intryck av de tidiga feministiska pragmatisterna som t ex Jane Addams som redan för hundra år sedan agerade utifrån frågor som:

a) hur kan man uppnå lösningar på samhälleliga problem som gagnar så många som möjligt?
b) hur kan man kombinera praktik med teori?
c) hur kan man lösa problem som uppstått på grund av maktobalans i grupper och samhället i stort?

Genom att lyfta etiska aspekter av kunskapsprocesser, kan mycket av våra egna förgivettaganden och tillskrivningar på grund av kön, sexuell läggning, ålder, ras, och klass ifrågasättas och omförhandlas. Ett kollaborativt lärande utifrån ett multiperspektivseende är för mig en nödvändig förutsättning för att skapa kunskap som kan betraktas som hållbar av fler än några få.

Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet? Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?

Det livslånga lärandet är ett begrepp med många bottnar och jag går inte närmare in på alla dess officiella definitioner och policysammanhang. LLL innebär för mig att jag försöker bidra till att skapa förutsättningar så att ett livslångt lärande över huvud taget kan äga rum. Jag upplever det som djupt problematiskt att vi i det rådande samhällsklimatet gärna bollar över ansvar på individer för problem som kanske snarare ligger på system- än individnivå. Hur kan vi bidra till en utveckling åt ett håll där vi reflekterar mer över våra egna roller och dessutom kan initiera förändring? Hur kan vi tillsammans möjliggöra ett livslångt lärande i olika kontexter som svarar upp mot en demokratisk samhällsutveckling?

Vad kan praktiker lära sig av din forskning?

Frågan handlar lika mycket om vad jag kan lära mig av andra praktiker. Jag är ju själv praktiker och känner mig inte nöjd med uppdelningen teori/praktik, då så många av våra, enligt min mening felaktiga, tankemönster kan kopplas till dylika förenklingar. I själva verket eftersträvar jag att skapa utrymme för både och. Praktik utan teori och reflektion och teori utan praktik — det kan inte fungera, i varje fall inte för någon som intresserar sig för kunskapsprocesser och demokratisk samhällsutveckling. Jag tror på vetenskapligt välunderbyggda förändringsprojekt. För mig handlar det som sagt om förmågan att låta olika perspektiv finna sitt uttryck i konkreta sammanhang där det gäller att identifiera problem och hinder för lärande och utveckling, för att komma fram till kreativa lösningar. När jag talar med andra, så säger de framför allt en sak och det är att min forskning går att begripa och använda sig av. Det är förmodligen för att jag, som tidigare nämnt, deltar i de sammanhang där kunskap och forskning uppstår. Jag är mycket angelägen om att skapa mening tillsammans med andra praktiker och att återföra mina tolkningar och analyser till dem för en validering.

Om du fick ställa en fråga till dig själv om din forskning, hur skulle den lyda?

Att ställa en fråga till mig själv i samband med forskning är mycket lätt, då det är en fråga som en aktionsforskare måste ställa sig hela tiden: vad kan jag göra för att förbättra min egen praktik — och därigenom förbättra den forskning som andra och jag anser vara nödvändig? Två principer som jag betraktar som nödvändighet för god pedagogisk och samhällsvetenskaplig forskning är:

- Jag ska inte ska vara rädd utan tacksam för feedback och aktivt uppmuntra konstruktiv kritik.

- Jag ska bjuda in till samarbete och välkomna så många olika perspektiv som bara möjligt för att belysa ett problem.

Jag har mer utförligt skrivit om detta i den nyss utkomna internationella antologin: Contemporary Feminist Pragmatism (eds. M. Hamington & C. Bard-Jones; New York: Routledge, 2012) i vilken demokratiutveckling, pedagogisk och praktisk filosofi går hand i hand med idéer som har sina rötter hos de tidigare pragmtisterna. John Dewey torde vara en av de mest kända på området. Jag vill också bjuda in till Action Learning Action Research Association, Brisbane, Australien, som nu går att hitta på facebook och som organiserar en världskongress för aktionsforskare och praktiker var tredje eller fjärde år. Jag är ledamot i styrelsegruppen och tar mycket gärna emot frågor, tips och annat. Här finns vi: https://www.facebook.com/groups/218695368241066/

Claudia Gillberg, lektor i pedagogik.
2012-08-14