Månadens forskarintervju Agnieszka Bron
I månadens forskarintervju får ni träffa Agnieszka Bron, som är professor i pedagogik vid Stockholms universitet. I sin forskning intresserar hon sig för vuxnas lärande i olika sammanhang där biografiskt lärande ur ett individperspektiv är ett intresseområde.
Vad handlar din forskning om?
Min forskning handlar om vuxnas lärande i olika sammanhang, på makro-, meso- och mikronivå. Jag har forskat om policyfrågor i högre utbildning, både komparativt och historiskt, hur institutioner som bildar vuxna och hur institutioner inom folkbildning ser ut, samt om biografiskt lärande utifrån ett individperspektiv.
Det senaste forskningsprojektet handlade om icke-traditionella studenters berättelser om hur deras identiteter formats och förändrat under och efter studier på högskola.
Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?
Det är en lång historia. Min pappa – Kazimierz Wojciechowski - var professor i vuxenpedagogik vid Universitetet i Warszawa, men när jag började studera pedagogik på masternivå tänkte jag inte på att gå i pappas fotspår. Det var en vistelse på en dansk folkhögskola i Ry på Jylland när jag var 19 år gammal som väckte forskaren i mig. Efter det var jag fast i folkbildningen och det var Unesco-rapporten "Learning to be" som öppnade mina ögon för vikten av det livslånga lärandet globalt.
Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?
Självklart är det biografiska lärandet och narrativa utsagor från vuxna viktigt. Jag har utifrån livsberättelser bland annat forskat om människor som har invandrat till Sverige, manliga och kvinnliga doktorander och icke-traditionella studenter. Mitt första svenska projekt handlade om lärande bland invandrare, där det framgick att socialisation är en viktig process i biografiskt lärande, men också att livet består av kriser och konflikter, där socialisationen inte alltid hjälper. Personliga, emotionella och kognitiva förändringar har djupa konsekvenser för vårt sätt att vara och hantera livet. Om något inte stämmer, kan vi uppleva att vi befinner oss i ett vakuum, där det är svårt att fatta beslut och gå vidare. Det kan liknas vid att befinna sig på flotte, som driver vind för våg, vilket jag kallar för "floating". "Floating" är ett tillstånd av osäkerhet, där varken mål eller framtidsutsikter är skönjbara och där vi börjar förlora greppet om varifrån vi kommer och är oförmögna att påverka vår livssituation. Vår identitet känns fragmenterad och saknar tillhörighet, nya budskap upplevs inte som tillräckligt attraktiva för att påverka tänkandet och handlandet, samtidigt som det gamla sättet att tänka och vara på inte längre kan användas som referensram. ”Floating” är ett begrepp som jag utvecklat vidare till en teori och jag har i min forskning funnit konfrontationer med nya miljöer, som exempelvis att byta arbetsplats, börja studera eller att flytta från ett land till ett annat. Särskilt svårt tycks det vara att tillägna sig den nya miljöns språk och den icke-verbala kommunikationen. De flesta som upplever "floating" känner att de inte passar in, varken i den nya eller i den gamla situationen. De befinner sig likt klassresenärer mitt emellan och känner sig därmed otrygga och obekväma.
Vad kan praktiker lära sig av din forskning?
Att ha kännedom om sin egens biografi och dess roll i vårt lärande som vuxna är intressant för deltagare i utbildningar, för vuxenutbildare, mentorer och handledare. Genom att reflektera över vår egen biografi kan vi förstå vårt eget lärande, och dess komplexitet i formandet av våra identiteter och våra sätt att vara. Slutligen - att lära innebär både kamp och svårigheter samt glädje och befrielse.
