Månadens forskarintervju Henrik Nordvall
I månadens forskarintervju får ni träffa Henrik Nordvall, som är docent i pedagogik vid Linköpings universitet och föreståndare för Mimer - nationellt program för folkbildningsforskning. I sin forskning intresserar han sig för folkbildning och dess koppling till politiska rörelser.
Vad handlar din forskning om?
Den handlar om folkbildning, framförallt dess koppling till politiska rörelser. Min doktorsavhandling, som blev klar 2008, var en etnografisk studie av hur den brokiga globala rättviserörelsen i Sverige organiserat mötesplatser i folkbildande anda. Jag studerade tolkningsprocesser i interaktionen mellan olika rörelser, så väl äldre som nyare, som delade en kritisk inställning till vad man såg som ojämlikhetsskapande och odemokratiska aspekter av globaliseringen. De senast åren har jag varit inblandad i olika forskningsprojekt. Ett fokuserade på didaktiska designer, som syftar till att medvetandegöra människor om maktstrukturer av olika slag. Ett annat om betydelsen av folkbildning och bildning inom partipolitiken. Dessutom har jag skrivit om folkbildning som en referenspunkt vid konstruktionen av en svensk nationell identitet, dels i relation till olika förståelser av folkbegreppet, dels i relation till försök att ”exportera” svensk folkbildning till Tanzania. Just relationen mellan svensk folkbildning och östra Afrika är också något som jag jobbar med inom ramen för ett nytt Vetenskapsrådsfinansierat projekt, som syftar till att etablera ett samarbete mellan svenska folkbildningsforskare och forskare inom livslångt lärande i framförallt Kenya och Tanzania.
Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?
Redan innan jag började min forskarutbildning hade jag ett intresse för maktfrågor och politiska processer av olika slag, och för hur kunskap och utbildning kan förstås i relation till samhällsförändring. Därifrån är steget inte långt till att intressera sig för folkbildning, som ju ofta handlar om verksamheter där människor på egna villkor i grupper eller större kollektiv försöker erövra och utveckla kunskaper på egna villkor.
Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?
Hur utmanas och etableras tolkningsföreträden om vad som är värdefull kunskap och inte? Hur formar olika lärande- och bildningsprocesser vad som kan förstås som det dominerande tänkandet i samhället? Det är frågor som intresserar mig mer än annat.
Vad kan praktiker lära sig av din forskning?
Jag hoppas att min forskning kan bidra till en ökad reflexivitet bland folkbildningspraktiker, inte minst när det gäller frågor om makt i olika avseenden. Förhoppningsvis kan min forskning också bidra till en mer empiriskt underbyggd förståelse av folkbildning och dess betydelse i relation till politik och samhällsförändring.
Du är ju sedan förra året ny föreståndare för Mimer – Nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet. Vilka utmaningar står Mimer inför och hur ska de bemötas?
Det ställs allt högre krav på forskare inom alla områden att vara internationellt orienterade. Folkbildningsforskningen har traditionellt haft ett starkt nationellt fokus och publicerats i huvudsak på svenska. Det är en utmaning som Mimer tacklat, exempelvis genom vår antologi Popular Education, Power and Democracy: Swedish experiences and contributions (red, Ann-Marie Laginder, Henrik Nordvall & Jim Crowther) som gavs ut 2013 på det brittiska förlaget NIACE. Det är faktiskt den första forskningsbaserade boken för en internationell läsekrets som ger en övergripande bild av svensk folkbildning. Boken har fått ett positiv bemötande och kan förhoppningsvis underlätta för svenska forskare att ingå i internationell dialog. Mycket återstår dock att göra.
En annan utmaning är att se till att Mimer är ett attraktivt sammanhang för forskare som ofta tvingas prioritera hårt med sin tid. Ett sätt att öka attraktiviteten är att peka ut och skapa publiceringsmöjligheter. I samband med Mimers årliga forskarkonferens, som i år förlagts till kulturhuvudstaden Umeå (4-5 november), kommer vi till exempel att ha ett samarbete med Nordisk kulturpolitisk tidskrift, som planerar ett temanummer om folkbildning. Tanken är att intresserade forskare och doktorander efter feedback på sina konferenspaper ska kunna utveckla dem och skicka in dem för bedömning för publicering i tidskriften.
Samtidigt som vi måste vara lyhörda inför de krav och villkor som präglar forskarsamhället så är det viktigt att Mimer också skapar möten mellan forskare och forskningsintresserade praktiker. Det finns en fara i att forskning som skrivs för en internationell publik eller i inomvetenskapliga tidskrifter inte når ut till praktiker och de skattebetalare som faktisk möjliggör verksamheten. Därför är Mimer även med och arrangerar exempelvis Folkbildningens forskningsdag som 2014 arrangeras för andra året i Stockholm (10 september). Det görs i samarbete med Föreningen för folkbildningsforskning och målgruppen är just folkbildningspraktiker som är intresserad av att ta del muntliga presentationer av aktuell forskning och utvärdering.
