Månadens forskarintervju Staffan Larsson

I månadens forskarintervju får ni träffa Staffan Larsson, som sedan två år tillbaka är professor emeritus i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet. Som pensionär ägnar han sig åt konstnärlig verksamhet.

Vad handlar din forskning om?

Som professor och ansvarig för en forskningsgrupp ligger fokus på att utveckla och understödja forskningsverksamheten hos medarbetarna. När jag tillträdde var avdelningen, och är fortfarande, är en av de främsta i världen på området med en omfattande forskning och med ett kansli för den europeiska forskningsorganisationen ESREA, som ger ut en internationell vetenskaplig tidskrift om vuxnas lärande. Avdelningen ansvarar också för Mimer – nätverket för folkbildningsforskning. Med många högt kvalificerade och ofta i allmänhet unga forskare ter sig framtiden ljus - det känns bra när man blir pensionär. Min sista egna insats är boken ”Vuxendidaktik” (2013), där 14 olika basala sätt att resonera om didaktik för vuxna presenteras. Med hjälp av internationell akademisk litteratur söker jag där visa vad som skulle kunna vara en didaktik för vuxnas studier och lärande. På Academia.edu finns en översikt över mina skrifter – där finns också möjligheter att ladda ned en hel del.

Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet

Jag halkade in på det 1977 genom ett forskningsprojekt, som jag sedan skrev avhandling inom. Området är viktigt och omfattande i sin bredd, vilket ger plats för många slags forskningsintressen, men också gör det svårt att sammanfatta. Många tror att det bara handlar om didaktik, men utbildningssociologiska frågor har alltid varit viktiga också.

Finns det någon fråga inom vuxnas lärande som du tycker är extra viktig?

Vuxenutbildning borde komma högre på den politiska dagordningen. Resultaten från en internationell jämförelse av vuxnas kompetenser, PIAAC, visar att de yngsta vuxna inte når samma nivåer som äldre. Resultaten går i samma riktning som PISA. När kunskapsskillnader ökar och fler saknar gångbar utbildning, ökar behovet av vuxenstudier. Alternativet blir att en växande grupp fastnar i otrygghet och fattigdom. En omfattande satsning på studier för vuxna är även motiverad av bristen på utbildad arbetskraft inom många sektorer. Studier ger dessutom vuxna såväl livsmening som att de bidrar till samhällets kultur, demokrati och ekonomi. Den långsiktiga effekten av uppgivenhet här ska inte underskattas.

Vad kan praktiker lära sig av din forskning?

Svårt att svara på med några rader, men utifrån min senaste bok: Den enda rätta didaktiken för vuxna finns inte. Ett skäl är att didaktiska resonemang vilar på värdepremisser, som får konsekvenser för vad som är ett eftersträvansvärt resultat. I den mån man utvärderat och jämfört blir det dessutom ofta små skillnader. En sida av detta är nog att omsorgsfullhet i genomförandet blir viktigare än valet av didaktik: Lärare, som har goda arbetsvillkor och som utvecklar sin undervisning genom att granska utfallet får bra resultat med olika slags didaktik. Att optimera helheten, att leta efter didaktiska lösningar, som ger en hygglig samlad effekt. Alltså: Gå in för en värdemässigt lämplig didaktisk tankelinje, få de studerande att vara med på noterna och förfina verksamheten genom att hitta lösningar på de problem som uppstår. Eftersom undervisande verksamhet har många mål, som inte sällan drar åt olika håll, handlar problemlösningen om att optimera, det vill säga att väga olika mål för ett så bra resultat som möjligt. Om goda ekonomiska förutsättningar ges och inte pengarna försvinner på vägen, bör de som finns ”på golvet” kunna komma långt, inte minst genom att få tid att fundera och resonera tillsammans.

2014-08-14