Månadens forskarintervju Eva-Marie Harlin

Eva-Marie Harlin är lektor i pedagogik med inriktning mot vuxnas lärande och programansvarig för Folkhögskollärarprogrammet vid Linköpings universitet. I månadens forskarintervju berättar hon bland annat om sin forskning kring hur folkhögskollärare kan arbeta med sin professionsutveckling – med hjälp av video.

Innan Eva-Marie Harlin började arbeta på Folkhögskollärarprogrammet vid Linköpings universitet hade hon i många år arbetat som folkhögskollärare och skolledare inom folkhögskolan. I sin första tjänst inom akademin arbetade hon främst med att undervisa blivande folkhögskollärare inom naturvetenskap.

I samband med att jag blev mer engagerad på Folkhögskollärarprogrammet funderade jag över hur man som folkhögskollärare kan arbeta med sin egen professionsutveckling. Jag kom då i kontakt med forskning där lärare filmade sig själva och reflekterade över sin egen undervisning, berättar Eva-Marie.

Det var också detta som sedan kom att bli Eva-Maries huvudsakliga forskningsintresse. Under sina doktorandstudier intervjuade hon både lärarstudenter på folkhögskollärarprogrammet och yrkesarbetande folkhögskollärare om vad inspelad film från egen undervisning kan betyda för deras professionella utveckling.

Jag tror att denna forskning har fått ganska stor spridning inom folkhögskolan, eftersom metoden att filma sig själv och reflektera över sina handlingar används på våra uppdragsutbildningar och i samband med fortbildningsdagar som vi genomför i samverkan med olika folkhögskolor.

En förhoppning som Eva-Marie har med sin forskning är att på olika sätt kunna stärka folkhögskollärare i deras yrkesroll. En annan förhoppning är att visa dem som har makten över resurserna att det ibland behövs tid för lärare att själva eller tillsammans med andra reflektera över sitt arbete – både över det konkreta arbetet i klassrummet och över folkhögskolans uppdrag att identifiera samhälleliga behov.

Lärare i skolformer som styrs av nationella styrdokument har getts flera möjligheter till utveckling och jag tycker att det nu är dags att också se till folkhögskollärarnas behov. Staten lägger många samhällsutmaningar i knät på folkhögskolan och skolformen anses bra på att klara av dessa. Då är det också rimligt att ge tid och resurser för lärarnas kompetensutveckling, menar Eva-Marie.

Tillsammans med sina kollegor vid Linköpings universitet har Eva-Marie under de senaste åren även börjat intresserat sig för hur nya verksamheter kommer till stånd i folkhögskolan – en skolform som ofta beskrivs ha stor frihet och som därmed även är flexibel att exempelvis starta nya kurser om det finns ett behov. Forskningsfrågorna kring detta har handlat om hur en sådan process går till och vilka aktörer som är inblandade när nya verksamheter startar upp.

I början av maj deltog jag på Encells och Mimers konferens om vuxnas lärande med ett paper om hur studieförbund och folkhögskolor i de olika nordiska länderna genomfört aktiviteter och kurser för nyanlända. Det handlade främst om att analysera vilka metoder som arrangörerna bedömt som mest effektiva. Resultatet visade att verksamheterna varierade. Vissa var helt inriktade på att så fort som möjligt få deltagarna i arbete, medan andra handlade om att deltagarna skulle få stöd i att hitta sig själva i den nya livssituationen, förklarar Eva-Marie. Någon "best practice" identifierades dock inte, utan min analys handlade snarare om att försöka identifiera det bakomliggande syftet med de olika verksamheterna.

Eva-Marie lyfter fram att hon ser folkhögskolan och folkbildningen som en viktig del i människors livslånga lärande – och hon menar också att det är viktigt att människor får möjlighet att ha stort inflytande över sina studier.

Det är viktigt att det får bli den bildningsresa som betyder mer än att enbart skaffa sig formella meriter. Jag tror att de formella meriterna också behövs, och de kommer alltid att ha sin position i vårt samhälle. Men det vi behöver lyfta fram är att de vägar som innebär ett icke-formellt lärande, som inte styrs av ett uppifrån bestämt innehåll eller av att göra människor anställningsbara, också får tillräckliga resurser och bedöms som värdefulla. Ytterst handlar det om människors rätt till bildning och att stärka demokratin, menar Eva-Marie.

En annan fråga som Eva-Marie intresserar sig för är på vilka sätt folkhögskolan och de som arbetar eller studerar där påverkas av dagens marknadisering av utbildning. Att folkhögskolan skulle vara undantagen de starka krafter som vill att utbildning ska vara effektiv och snabbt leda fram till att människor blir "nyttiga" på en arbetsmarknad är Eva-Marie skeptisk till.

Det finns redan idag tendenser som förskjuter folkhögskolans ideal mot att närma sig ett nyttotänkande. Jag är också oroad över att alltfler resurser från staten blir öronmärkta för vissa speciella satsningar, vilket kan motverka folkhögskolans egen förmåga att själv identifiera nya verksamheter och nya målgrupper såsom den alltid gjort. Jag tror att det finns ett värde i att varje folkhögskola har möjligheten att vara didaktiskt innovativ och på så sätt utveckla sin egen profil. Hur marknadiseringen påverkar folkhögskolan är något som behöver undersökas mer ingående, avslutar hon.
2017-06-19