Den magiska densiteten

2015-08-31

I en lång rad bloggposter har jag talat om urbana miljöer och deras utveckling. Men vad menas egentligen med urbana miljöer? En något mer korrekt beskrivning skulle egentligen vara att tala om befolkningsdensitet, dvs. hur många människor som bor på ett visst utrymme. I takt med att denna befolkningsdensitet, eller befolkningstäthet, ökar så uppstår nämligen en rad egenskaper. Det som är densitetens främsta fördel är att den medför mycket tillgänglig köpkraft. Det gör att många verksamheter har möjlighet att klara sig om de lokaliserar sig i närheten. Det finns möjlighet för fler restauranger, fler caféer, mer kultur osv. att lokalisera sina verksamheter till dessa befolkningstäta ställen, eftersom det finns tillräckligt många kunder i närheten som kan köpa de tjänster som de producerar. Dessutom ger många människor, eller kunder, på en begränsad yta goda möjligheter för udda verksamheter – den där typen av varor och tjänster som konsumeras relativt sällan – att klara sig, eftersom även om få individer konsumerar, så finns det fortfarande tillräckligt många i närheten för att det skall gå runt. En annan klar fördel är att när tillräckligt många människor, med olika kunskap och olika erfarenheter och bakgrunder delar på en mindre begränsad yta så ökar också möjligheterna till kunskapsutbyte och nya innovationer, vilket är en drivkraft i dagens kunskapsekonomi.


alt

Just den här variationen av varor, tjänster, upplevelser, människor och kunskap är det som kännetecknar den urbana miljön och det är också en av de viktigaste drivkrafterna bakom det vi kallar urbanisering – dvs. att människor flyttar till städer. Det är dock en mycket stor skillnad i befolkningstäthet mellan olika kommuner i Sverige idag. Kartan nedan visar befolkningstätheten (individer per kvadratkilometer (här förkortat kvkm) år 2014:

Densitet 2014

År 2014 fanns det 11 kommuner i Sverige som hade en befolkningstäthet på över 1000 invånare per kvkm. Förutom Malmö och Göteborgs kommun var samtliga belägna i Stockholmsregionen. Allra högst befolkningstäthet hade Sundbyberg med 5074 personer per kvkm, följt av Stockholm (4873) och Solna (3838). Malmö hade 2031 individer per kvkm och Göteborg 1208. 41 kommuner hade en befolkningstäthet på 100-1000 individer per kvkm och lika många en täthet på 50-100 individer per kvkm. Samtidigt hade 115 kommuner en befolkningstäthet på under 20 individer per kvkm, varav 10 av dem hade 1 eller färre individer per kvkm.

Samtidigt är det så att platserna som redan för tio år sedan hade en hög befolkningstäthet är de som har ökat i antal invånare per kvkm sedan dess (korrelationen är så hög som 0,84). Det innebär att gapet mellan kommer med hög och låg befolkningstäthet fortsätter att öka över tiden. Kartan nedan visar ökningen (eller minskningen) i befolkning per kvkm mellan åren 2004 och 2014:

Förändring i densitet

Allra mest ökade Sundbyberg i densitet under detta decennium. Idag bor det 1196 personer fler per kvkm i Sundbyberg än vad det gjorde för tio år sedan. I Stockholm bor idag 798 fler personer per kvkm och i Solna 787 fler personer jämfört med för tio år sedan. 11 kommuner totalt har ökat sin befolkningstäthet med mer än 100 personer per kvkm mellan dessa år. 40 kommuner har ökat med mellan 10-100 personer per kvkm under denna tidsperiod. Samtidigt har 125 kommuner inte ökat alls eller minskat sin befolkningstäthet sedan år 2004.

Och här ligger den stora utmaningen framöver. Stora, täta regioner växer snabbare medan små, glesa kommuner tappar i styrka. För i takt med att gapet blir större så avtar serviceutbudet, sannolikheten att få nödvändig infrastruktur som bredband installerad minskar, och styrkan i arbetsmarknaden avtar på platser med få individer per kvkm.

Men säger några, i takt med att befolkningstätheten ökar så uppstår ju också en rad problem. Det blir mycket mer trångt och inte minst så ökar boendekostnaden. Detta är förvisso sant, men dessa kostnader tycks inte framstå som tillräckligt stora för det skall avskräcka från inflyttning till dessa platser. Snarare tycks väldigt många tycka att dessa kostnader gott och väl täcks av de fördelar som tillgången till dessa regioner ger. Eller för att citera Robert Lucaslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, Nobelpristagare i ekonomi: ”What can people be paying Manhattan or downtown Chicago rents for, if not for being near other people?”

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.

Visa alla mina bloggposter