Putin fostrar ett nytt Ryssland

2024-02-29

Ryssland håller på att förändras. Jag menar inte att Rysslands utrikespolitiska intressen är nya. De är de samma som tidigare. Landets expansiva och kolonialistiska tendenser har gamla anor och har nu, efter en kort tids frånvaro, igen kommit till ytan tack vara den ekonomiska utveckling och den starkare politiska ordning som Putin skapat de senaste åren. Vad jag menar är att Rysslands befolkning håller på att förändras, och ett land definieras bäst av sin befolkning.

Illustration: Victoria från Pixabay

Jag minns att när jag på 90-talet studerade ryska på universitet så hade jag flera ryska vänner och bekanta. Kommunismen hade kollapsat och Ryssland var ett ekonomiskt och politiskt vrak. Ändå upplevde jag ryssarna som ett ganska enhetligt folk, trotts olika etniciteter och religioner inom landets långa gränser. De problem som landet hade förenade de flesta invånarna. Oligarkerna bidrog till att öka samhällsklyftorna, men de flesta hade samma grundattityd: ryssarna och Ryssland ska kämpa för att ta sig upp på fötterna i en mer fredlig samexistens med resten av världen.

Men sakta började saker och ting förändras med Putins inträde. Till en början krävde Putin respekt. Han ville att främst USA skulle ta Ryssland seriöst, men Washington var alltför upptagen med att njuta av sin nyvunna hegemoniska ställning i världspolitiken för att sträcka ut en hand till den fallna före detta fienden. Detta var grunden för Putins projekt för att återskapa Rysslands respektingivande stormaktsstatus.

Besynnerlig kombination av aggressiv nationalism och kolonialism

Det är inget fel eller ovanligt med att länder vill ha respekt. Till exempel Sveriges påstådda avsaknad av respekt för Ungern försinkade Sveriges Natoansökningsprocess längre än någon hade förväntat sig. Men sedan började det dyka upp tankar om Rysslands särställning i världspolitiken som till sist urartade i en besynnerlig kombination av aggressiv nationalism och kolonialism.

Dessa tankar bygger på två påståenden: Ryssland är större än sina nuvarande gränser (läs Ukraina och några andra före detta Sovjetstater) och Ryssland är omringat av ondskefulla fiender (läs Nato). Påståenden skulle kanske inte vara så farliga om de enbart gick att finna hos en person som Putin. En ledare kan naturligtvis göra mycket skada, till exempel genom att invadera ett grannland, men ledare kommer och går. Det som är en mycket farligare utveckling idag är att dessa tankar börjat få fotfäste hos en stor del av befolkningen.

Ian Garners bok Z Generation: Into the Heart of Russia’s Fascist Youth är en nedslående redovisning för hur Putin håller på att sprida sin aggressiva ideologi bland speciellt ryska ungdomar. I medier har man tidigare ofta fått intrycket att ryska ungdomar antingen är emot kriget eller inte vill inte höra talas om det. De flesta ungdomarna vill väl ha frihet, är kritiskt tänkande och därför borde det inte vara lätt att hitta utbrett stöd bland dem för Putin och hans ideologi.

Men Garner visar hur krigstidens Ryssland drunknar i det som han kallar för fascistiska symboler (dvs. samma fascism som Putin anklagat sina fiender i väst för). Det offentliga utrymmet och möjligheterna till kritiska diskussioner har försvunnit när nitiska patrioter attackerar oppositionspolitiker, aktivister i civilsamhället och journalister – ja, alla som misstänks ha förrått fosterlandet.

Statlig TV skrämmer tittarna

Inte ens på internet där många ungdomar känner sig hemma finns det lugn och ro. Horder av onlinetroll och videor av arga unga människor uppmanar ryssarna att gå med i den nationalistiska rörelsen. Statlig television skrämmer tittarna med berättelser om antiryska konspirationer. Barnsoldater paraderar stolt på Röda torget.

Man brukar säga att barnen är ett lands framtid. Men Garner beskriver hur regimens hjärntvättningskampanjer håller på att fostra en ny generation av små Putinister. En ung tjej Alina som Garner samtalat med är ett exempel på denna så kallade Z-generation. Hennes raka ord sammanfattar vad propagandan bygger på: ”Gud är med oss, döda bögarna”, dvs. Ryssland har ett högre syfte att skydda heliga världen med alla medel.

Garner kallar detta för ungdomsfascism. Men om jag inte visste vad kontexten var för dessa ord skulle jag kunnat tro att det var en IS-medlem som uttryckt dem. IS-kalifatet urartade till performativt raseri men hade inte den militära förmågan att överleva sin aggressiva politik gentemot resten av världen. Efter att den självutnämnda kalifen dött fanns det inte mycket framtidshopp. Men Putins strategi riskerar att skapa ett land (med större resurser än IS-kalifatet) som förändras i grunden på ett sätt som kan leva i sina illusioner en lång tid framöver.

Rysslands ungdomsarmé

IS hade sina lejonungar med svarta rånarluvor, dvs. ungdomar som fick militärträning för att bli en ny generationen av jihadister. Men de räknades inte ens i tusentals. Ryssland har istället sin ungdomsarmé Junarmija med sina beigea och röda uniformer. Garner uppskattar att de är redan 1,6 miljoner dedikerade barn och ungdomar som får ideologisk och militär träning. Regimens mål är att nå upp till 3,5 miljoner. Med sådana siffror skulle rörelsen nästan kunna mäta sig med det ökända Hitlerjugend i Nazityskland. Många Hitlerjugendmedlemmar hamnade till sist på slagfältet, ofta mer ideologiskt övertygade än någon annan att försvara sin kära Führer, med blicken inställd på ett tusenårsrike för det stora fosterlandet.

Vi får hoppas att detta inte är var Putin har i sikte. Men erfarenheterna från både Hitlers Tyskland och IS är glasklara. Ungdomar är lätta att hjärntvätta till att offra sig för en ideologi och en autokratisk ledare. De är inte alltid demokratins främsta försvarare. De kan också relativt lätt lära sig nya fredligare sätt att tänka efter att det utopiska projektet kollapsat. Men om en hel generation växer med sådana destruktiva tankar och hinner blir vuxna så kommer positiv förändring att ta mycket längre tid. Och just nu ser det ut att Putin har allt tid i världen för att fostra ett nytt Ryssland.

Marco Nilsson

Marco Nilsson är universitetslektor och docent i statsvetenskap vid Högskolan för lärande och kommunikation. Hans forskning berör främst frågor om våldsamma konflikter i internationell politik.

Visa alla mina bloggposter

Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.