Tio år efter Parisattackerna – så förändrade 13 november 2015 Europa

Nästan alla gärningsmän hade rest till Syrien mellan 2013 och 2015. Där tränades de av IS i vapenhantering, sprängämnen och taktik innan de skickades tillbaka till Europa för att utföra attentat. Två av självmordsbombarna kom in i EU via Grekland, utklädda till syriska flyktingar, men de flesta var redan EU-medborgare – främst franska och belgiska – med stridsvana från Syrien. De fick också logistiskt stöd från radikala nätverk i Belgien, framför allt i stadsdelen Molenbeek i Bryssel.

Bakgrunden till attackerna var IS vrede över att den internationella koalitionen börjat bomba organisationens mål i Syrien och Irak. Att slå till mot Europa sågs som ett sätt att hämnas och visa att IS fortfarande hade global räckvidd.

Chocken och rädslan för en våg av attentat

Parisattackerna blev en brutal väckarklocka. Säkerhetstjänster hade länge varnat för att återvändande IS-krigare kunde utgöra ett hot, men få hade väntat sig en så välkoordinerad operation mitt i hjärtat av Europa.

Många befarade att attacken skulle följas av en våg av liknande dåd över hela kontinenten. Under de följande åren skedde visserligen flera dödliga attacker – Bryssel 2016, Berlin, London, Manchester och Barcelona 2017 – men vågen blev inte så omfattande som man fruktade.

I efterhand står det klart att IS hade överdrivit sin kapacitet. Organisationen hade inte tillräckligt många operatörer i Europa med både viljan och den militära kompetensen att genomföra flera stora, samordnade attacker.

När Europa lärde sig samarbeta

Efter 2015 tog EU och medlemsstaterna ett historiskt kliv i sitt säkerhetssamarbete. Nya gränskontrollsystem infördes för att förhindra att terrorister kunde röra sig fritt mellan länder. EURODAC utvidgades och samlar nu biometrisk information om asylsökande och personer som grips för illegal gränspassage. Schengen Information System (SIS) uppgraderades med realtidsvarningar för personer kopplade till terrorism. Frontex fick en permanent gräns- och kustbevakningsstyrka. EU beslöt också att stora databaser – som EURODAC, SIS och Europol – ska kunna dela information automatiskt, så att en person som flaggas i ett system upptäcks i de andra. Detta var en direkt konsekvens av Parisattackerna: Europa hade lärt sig att informationsluckor mellan länder kunde få dödliga följder.

IS förlorade både sitt kalifat och sitt narrativ

När IS kalifat föll i Syrien 2019 tappade organisationen sin största tillgång – den geografiska basen och drömmen om en “islamisk stat”. Detta betydde att det blev mycket svårare att locka nya rekryter. Tidigare kunde man sälja in en vision om att resa till Syrien och delta i ett utopiskt statsbyggnadsprojekt; nu återstod bara ett abstrakt budskap om tålamod och martyrskap. IS gick därmed från att vara en framgångsrik revolutionär rörelse till att likna en desperat sekt utan verklig makt. IS också antytt att en apokalyptisk slutstrid mot västvärlden stod för dörren, och nu framstod man som en politiker som inte hållit sina löften och fick förklara varför det inte blev som man lovat.

Radikalisering i en ny tid

Under de senaste åren har händelser som koranbränningarna återigen gett extremistiska grupper möjlighet att exploatera ilska och alienation. Men de har inte lyckats mobilisera på samma sätt som under kalifatets glansdagar. De flesta som sympatiserar med jihadistiska idéer drömmer fortfarande om att strida i Mellanöstern, inte om att begå självmordsdåd i sina hemländer. Al-Qaida hade tidigare liknande problem. Det var inte många som ville bli som Osama Bin Ladin – en terrorist som måste gömma sig en grotta långt borta i Afghanistan. IS blev till en början mycket bättre på att rekrytera jihadister eftersom många hellre ville känna sig om hjältemodiga soldater som strider för en islamisk stat som kontrollerar ett stort territorium i hjärtat av Mellanöstern.

Ett splittrat jihadistiskt landskap

Sedan 2015 har den jihadistiska rörelsen förändrats. Vissa grupper, som al-Qaida i Syrien (senare ombildad till Hayat Tahrir al-Sham), försökte framstå som mer pragmatiska och sökte internationellt erkännande. Den tidigare al-Qaida ledaren i Syrien, Ahmed al-Shara, inledde en kampanj för att framstå som en stabil statsman i stället för en hårdför ideolog. Idag är han Syriens interimspresident som nyligen hälsades välkommen av Trump i Vita huset. Andra, som resterna av IS, har blivit ännu mer extrema och isolerade i sina gömställen. Resultatet är ett splittrat landskap – där ingen aktör längre har samma globala attraktionskraft som IS hade före 2015.

Tio år senare – vad blev lärdomen?

Parisattackerna var en tragedi men också en vändpunkt – ett tecken på att IS makt i Syrien och senare även globala inflytande höll på att minska. Tio år efter Parisattackerna står Europa också bättre rustat, både tekniskt och organisatoriskt. De stora samordnade attackerna som vi såg i Paris 2015 har ersatts av ensamagerande gärningsmän med enklare medel. Därför finns terrorhotet kvar, men är mer decentraliserat och svårförutsägbart. Trotts sin militära kollaps lever IS idag vidare, exempelvis i Afghanistan och i flera svaga stater i Afrika, och som ett varumärke som fortsätter inspirera en ny generation av jihadister.