Kriget i Mellanöstern – Geopolitik, regimförändring och kurdernas strategiska dilemma

Krigets utveckling kan komma att avgöras av flera faktorer: militär uthållighet, politiska konsekvenser i USA samt risken för regional spridning av konflikten. Enligt vissa militära bedömningar har Irans förmåga att besvara de amerikanska och israeliska attackerna minskat de senaste dagarna, vilket kan tyda på att stora delar av robotlagren antingen har förstörts eller förbrukats. Dessutom har attackerna mot Gulfstaterna inte fått världsekonomin att krisa tillräckligt mycket för att Trump ska vilja avsluta kriget.

Men om kriget drar ut på tiden kan dess ekonomiska konsekvenser påverka republikanernas chanser negativt inför mellanårsvalet i USA. Vissa har också varnat för att logistiska begränsningar i Israels och USA:s luftförsvarssystem på sikt kan bli avgörande om Iran samtidigt fortfarande kan använda sina ballistiska robotar. Trump vill dock troligen inte skicka in stora mängder amerikanska marktrupper av inrikespolitiska skäl, även om det skulle kunna påskynda den iranska regimens kollaps. Irans framtid förblir därför svår att förutsäga.

Kan kurderna hjälpa USA?

I skuggan av konflikten finns också andra aktörer som kan få stor betydelse för utvecklingen – inte minst kurderna. I medier har det rapporterats om eventuella amerikanska kontakter och samtal med kurdiska grupper som skulle kunna fungera som USA:s förlängda arm på marken och ta kontroll över de kurdiska delarna av Iran och därmed påskynda regimens fall.

Kurderna är Mellanösterns största statslösa folkgrupp – med 30–40 miljoner människor – och finns i betydande antal i Iran, Irak, Syrien och Turkiet. I Iran har flera kurdiska oppositionsgrupper under lång tid varit i konflikt med centralmakten i Teheran. Bland de mest kända organisationerna finns Democratic Party of Iranian Kurdistan (PDKI), Komala Party of Iranian Kurdistan (KPIK) och Free Life Party of Kurdistan (PJAK). Även om de inte sympatiserar med vare sig USA eller Iran betraktar många av dessa organisationer den nuvarande situationen som ett potentiellt historiskt tillfälle. Möjligheter att utmana den iranska staten uppstår sällan, och om centralmakten försvagas av kriget kan möjligheter öppnas för autonomi eller, i ett mer långtgående scenario, självständighet.

Även om många iranska kurder skulle bli glada över större kulturella och politiska rättigheter – kanske självstyre liknande det som finns i Irak – är drömmen om en egen kurdisk stat inte ny. Den mest kända historiska förebilden är Mahabadrepubliken, en kortlivad kurdisk stat i iranska Kurdistan 1946. Även om den bara existerade i knappt ett år lever minnet av den vidare hos många som ett symboliskt exempel på kurdernas politiska aspirationer.

Behovet av säkerhetsgarantier från USA

Men kurdernas strategiska kalkyl är i dag komplicerad. Erfarenheterna från Syrien har gjort många kurdiska ledare skeptiska till USA:s långsiktiga stöd. Kurderna spelade en avgörande roll i kampen mot IS. Trots omfattande flygbombningar skulle den USA-ledda koalitionen inte ha kunnat besegra IS lika snabbt utan de kurdiska marktrupperna. Koalitionen samarbetade främst med Syrian Democratic Forces (SDF), där den kurdiska YPG-milisen utgjorde kärnan.

Men när USA lät Turkiet – och sedan den nya regimen i Damaskus – attackera kurdiska styrkor i norra Syrien uppfattades det av många kurder som ett svek. Besvikelsen var särskilt stor efter att USA:s tillbakadragande från delar av norra Syrien 2019 möjliggjorde Turkiets militära operation Fredskälla mot de kurdiskledda SDF-styrkorna, som Turkiet betraktar som PKK:s förlängda arm i Syrien. Det blev därmed tydligt att USA betraktade goda relationen med större stater i regionen som ett viktigare strategiskt mål.

För kurdiska oppositionsgrupper i Iran innebär detta att ett eventuellt storskaligt militärt uppror mot Teheran sannolikt bara är realistiskt om det finns tydliga säkerhetsgarantier från USA om att kurderna inte kommer att överges igen. De vet att utan amerikanskt luftunderstöd skulle kurdiska oppositionsgrupper ha mycket svårt att ta kontroll över iransk Kurdistan, särskilt eftersom Revolutionsgardet har betydande militär närvaro i de kurdiska områdena. Men mer långsiktiga säkerhetsgarantier från USA är ännu viktigare i kurdernas kalkyler idag.

Splittring och risken för repressalier

En annan viktig faktor är att kurderna i regionen inte agerar som en enhetlig aktör. De kurdiska rörelserna i Irak, Syrien, Iran och Turkiet har olika politiska mål och olika relationer till regionala makter.

Om kurdiska grupper i Iran skulle inleda ett storskaligt väpnat uppror skulle de sannolikt behöva logistiskt stöd från irakiskt territorium, där många av de iranska kurdiska grupperna är verksamma idag. Men de kurdiska ledarna i norra Irak måste samtidigt väga risken för repressalier från Bagdad eller från ett iranskt styre som överlever kriget.

Kurder i Sulaymaniyya, nära den iranska gränsen, har av strategiska skäl i flera år investerat i positiva relationen med Iran. Staden är traditionellt ett maktcentrum för Patriotic Union of Kurdistan (PUK). Likväl har kurder i huvudstaden Erbil, där Kurdistan Democratic Party (KDP) dominerar, försökt odla goda diplomatiska relationer med Turkiet och även Bagdad som gärna vill begränsa kurdernas makt. Repressalier är inte en hypotetisk risk. När irakiska kurder genomförde en folkomröstning om självständighet 2017 ingrep Bagdad militärt, med starkt stöd från Iran och Iranstödda miliser, för att stoppa processen.

Iran har också skickat signaler i form av attacker mot irakiska Kurdistan – sannolikt med udden riktad mot de kurdisk-iranska oppositionsgrupper som är baserade där – som är svåra att misstolka som något annat än en varning om risken för regional eskalering. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå att intresset för att bli en pjäs i det höga spel som Trump spelar hittills har varit svalt bland de lokala kurdiska ledarna.

De kurdiska oppositionsgrupperna i Iran har också varit splittrade. För att samordna sina politiska och militära strategier och arbeta för den iranska regimens fall bildades i februari en ny allians mellan flera stora iransk-kurdiska oppositionspartier, kallad Coalition of Political Forces of Iranian Kurdistan (CPFIK). Koalitionen präglas dock av både ideologiska skillnader och utbredd misstro mot USA.

Fyra scenarier i kurdiska oppositionsgruppers kalkyler

I sina kalkyler måste de kurdiska oppositionsgrupperna ta hänsyn till minst fyra övergripande scenarier som kan uppstå efter ett kurdiskt militärt ingripande med stöd från USA. I det första scenariot överlever den iranska regimen kriget, om än försvagad. I ett sådant fall skulle centralmakten sannolikt slå hårt mot oppositionella grupper och minoriteter för att återställa kontrollen. Historiskt har den iranska staten reagerat kraftfullt mot väpnade uppror i perifera regioner, inte minst i de kurdiska områdena efter revolutionen 1979. Detta gör ett kurdiskt uppror mycket riskfyllt.

I det andra scenariot sker ett relativt lugnt regimskifte i Iran. Detta skulle kunna öppna för politiska reformer, men utan ökad decentralisering finns det en risk att ett nytt styre i Teheran – på samma sätt som i Damaskus – skulle bli ett hot mot kurdernas politiska aspirationer och säkerhet. Att Trump har sagt att han kanske inte behöver se hela regimen kollapsa – så länge han har inflytande över vem som blir den nya ledaren och att denna ledare upprätthåller goda relationer med USA – borde oroa kurderna.

I det tredje scenariot har USA gett kurderna löften om ökat självstyre och tar en aktiv roll i att forma Irans politiska framtid. Detta skulle kunna göra Iran till en federal stat liknande Irak. Iran är i dag en starkt centraliserad stat med begränsat regionalt självstyre, och en federalisering skulle innebära en mycket genomgripande konstitutionell förändring. För att genomföra detta skulle USA utöva betydande inflytande över regionala aktörer som är ovilliga att ge kurderna ökat politiskt inflytande, främst Irak och Turkiet, men även den iranska staten själv om den fortsätter existera i någon form. Att ett sådant projekt skulle bli kostsamt för USA – och därmed mindre sannolikt – borde också oroa kurderna.

I det fjärde scenariot försvagas centralmakten utan att någon stabil ny regering etableras. Ett sådant maktvakuum och ett efterföljande kaotiskt inbördeskrig skulle kunna skapa möjligheter för kurderna att försöka etablera de facto-autonomi, vilket skedde i Irak. Den kurdiska autonoma regionen i Irak utvecklades gradvis efter 1991 års flygförbudszon och konsoliderades efter den amerikanska invasionen 2003. Men hur ett sådant scenario skulle sluta är mycket osäkert, särskilt om USA:s långsiktiga engagemang i regionen skulle minska.

Kommer kurderna att lita på Trumps löften?

Kurderna befinner sig därför i ett klassiskt strategiskt dilemma. Historien visar att perioder av regional kris ibland skapar möjligheter för statslösa folk att försöka etablera självstyre. Men den visar också att sådana möjligheter ofta är kortvariga, beroende av stormakternas osäkra stöd och förenade med stora risker.

Om kurdiska oppositionsgrupper i Iran uppfattar att chanserna till ökad autonomi är realistiska kan de försöka utnyttja situationen. Men frågan är om de kommer att lita på Trumps löften om långsiktigt stöd – om sådana löften ens ges. Utan trovärdiga amerikanska garantier riskerar ett sådant försök att sluta på samma sätt som i Syrien, där kurderna återigen hamnat i kläm mellan Turkiet och Damaskus, två aktörer som USA betraktar som centrala för sina regionala intressen..

Det senaste budskapet från Trump är att han inte vill utsätta kurderna för de risker som en markinvasion skulle innebära. Om USA ändå skulle besluta att sätta in specialförband – något som det har spekulerats om i medierna – skulle samordning med lokala kurdiska styrkor sannolikt betraktas som strategiskt nödvändig. Det sista ordet är därför knappast sagt, eftersom både kriget och situationen i Iran fortsätter att utvecklas.