Du har naturligtvis rätt Frida Boisen, men…

2014-05-10

Forskare har många uppgifter. De flesta sköter vi något sånär väl. Men när det kommer till att kommunicera ut det vi vet så faller många av oss platt. Detta har jag sagt i många år och detta togs också upp av GTs chefredaktör Frida Boisenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster i veckan, med en uppmaning att vi forskare skulle sluta gömma oss inom universitetsvärldens trygga väggar och enbart kommunicera genom svåra rapporter och artiklar.


alt

Boisen har självfallet rätt! Självklart har vi en uppgift att kommunicera vad vi vet och jag välkomnar verkligen denna diskussion. Att fixa ett Twitter-, Instagram- och Facebook-konto kostar ingenting och borde vara en ”piece of cake” för de flesta av oss. Dessutom kommer det på sikt att vara en nödvändighet att som forskare inte bara lista hur mycket vi publicerar akademiskt utan också visa vilken ”impact” vi har. Min andra akademiska arbetsgivare i Kanada är idag nästan lika intresserad av hur många följare jag har på Twitter som vilka journaler jag publicerar i. Och jag tror att Sverige på sikt är på väg åt samma håll.

Varför kommer inte forskare ut på nätet då? Jag tror att orsakerna är många. Dels tar det tid – en tid som är svår att hitta mellan undervisning, handledning, administration, ansökande om finansiering och ja, forskning. Men jag tror också att den akademiska världen inte riktigt hängt med och det avsätts väldigt få resurser för att forskarna skall kunna ta sig faktiskt tid att twittra, blogga eller på andra sätt paketera forskningen i en ”lightversion”. Dessutom har det inte varit något som värderats högt inom akademin utan ibland till och med gjort att forskarens trovärdighet ifrågasatts.

För lite mer än ett år sedan startade vi därför forskningsprojektet ”Vertikals” för att se om det går att underlätta spridningen av forskning i sociala medier. Med stor tacksamhet konstaterade vi att mediasektorn – i form av Carl-Olof och Jenz Hamrins Stiftelse – faktiskt vågade satsa finansiella medel för att förbättra situationen. Med hjälp av deras insats kunde vi bygga en plattform (där du just nu ser resultatet) och dessutom köpa loss forskares tid för att försäkra oss om att kunskap kontinuerligt kunde spridas.

Och Frida, låt mig berätta lite om våra erfarenheter hittills. Kunskap GÅR att sprida i sociala medier. I vissa fall har det gått över förväntan. Men från vårt perspektiv och baserat på våra erfarenheter ser vi ett tydligt mönster. Trots att många gånger världsledande forskning bedrivs på mindre orter (här vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping har vi världsledande forskning exempelvis inom familjeföretagande och regionalekonomi mm.), så spelar fortfarande platsen roll i dialogen med dig och dina kollegor. Forskare från storstadsregioner har ofta tolkningsföreträde i debatten, vilket vi märker av. Därför borde sociala medier vara bra kanal för oss forskare att nå ut till omgivningen. Det borde också vara en bra kanal för er journalister att hitta guldkornen. Vi har valt att se detta som en utmaning – helt enkelt för att det är vår förbannade skyldighet att berätta vad vi gör och lära av vår omvärld i en kontinuerlig dialog. Vi hoppas att fler forskare – men även media – förstår vikten av detta kunskapsutbyte, så att vi på sikt river barriärer från båda håll.

Lite mer #spridkunskap kommer vi alla att tjäna på.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.

Visa alla mina bloggposter