”Främja skolnärvaro” – hur då?

Det finns heller ingen entydig orsak till skolfrånvaro, som kryper ner i åldrarna. Men det har skett förändringar i samhället, vilket föranlett ökade psykiska besvär och fler elever NPF diagnostiseras i en mer stressbaserad tillvaro. Samtidigt har också skolan förändrats med ökade kunskapskrav, betyg- och bedömningshets, bristfälliga pedagogiska anpassningar och stora grupper på fritidshemmet. Något som leder till en utmanande och belastande skol- och fritidshemssituation för några elever. Om det ska skapas en hållbar skolgång för elever måste undervisningen få en åtgärdsplan – inte alltid eleverna, skriver Helene Hedström, lärare i fritidshem och Maria Hammarsten, fil. lic. i pedagogik med inriktning mot didaktik, Högskolan i Jönköping.

Till saken hör att problematisk skolfrånvaro inte enbart är ett isolerat skolproblem. När elever går i skolan lär de sig inte enbart faktakunskaper som de kan läsa sig till, utan detta behöver kunna appliceras i andra sammanhang. Något som ibland görs i ”fritidssamverkan”. Elever behöver också utveckla förmåga att samspela i grupp och vetskapen om att deras egna handlingar påverkar både dem själva och andra. Det gäller även att träna på att skapa och bibehålla vardagliga rutiner, men någonstans i denna process går det inte och eleven slutar komma till skolan. Vissa elever behöver också öva upp sin uthållighet, att inte ge upp så fort något känns utmanande, svårt eller trist. Därför är skolfrånvaro inte enbart en utmaning för skolan och fritidshemmet utan för samhället i stort. En annan förekommande variant är att eleven kommer till skola, men blir efter en stund hänvisade till korridoren, en så kallad ”korridorsvandrare”.

Under pandemin blev några elevgrupper tvingade till att vara ”hemmasittare”, men med skillnaden att skolarbetet ändå genomfördes – om än digitalt. Liksom samhället i övrigt är elevers skoldagar i allt högre grad präglad av skärmanvändning, även om Folkhälsomyndigheternas rekommendationer tagits fram för att få ett ansvarsfullt och balanserat användande av digitala verktyg. Elever kan gå minste om väsentliga upplevelser och erfarenheter av riktiga verktyg – bortom den digitala sfären, om bara skärmen erbjuds. Ett växande antal studier pekar på att undervisningen behöver förändras och sättet som den bedrivs på. Kunskaper, värderingar och färdigheter i den autentiska sfären behöver prioriteras. Utifrån från två praktiknära projekt och författarnas egna beprövade erfarenheter av pedagogisk utveckling, menar vi att utomhuspedagogik är en ansats som kan lösa några av de utmaningar som finns om skolfrånvaro. Utomhuspedagogik betyder i sammanhanget att elever får variationer av lärmiljöer, såväl utomhus som inomhus. Sinnliga upplevelser och textbunden kunskap varvas och komplettera varandra. Det innebär att en absolut utomhusbaserad undervisning är lika olämplig som en totalt klassrumsbaserad undervisning.

Att öka skolnärvaro genom utomhusslöjd

Det behövs lyftas fram positiva och fungerande incitament till den pedagogiska verksamheten. En skolenhet, tillsammans med fritidshemmet, i en av Stockholms södra förorter har begränsade möjligheter att bedriva träslöjdsundervisning eftersom lokalen också används till bildundervisning. Därför anordnas ”Utomhusslöjd” under varje termin. Stället, Drevviken ligger några kilometer från skolenheten, består av två mindre hus som innehåller verktyg och byggmaterial. Träslöjdsundervisningen utomhus görs både i skogen, vid strandkanten, på ängen genom att arbetsbänkar placeras ut i natur- och kulturlandskapet. Den pedagogisk praktiken brottas med olika utmaningar såsom problematisk skolfrånvaro, behov av anpassningar och/eller oändligt många pauser för att nämna några, inte som inte existerar under ”slöjdveckorna”. Eleverna som vanligtvis inte kommer till skolenheten dyker allt som oftast upp under ”utomhusslöjd”. Det är mer regel än undantag att fler och fler elever kommer långt innan skoldagen börjar för att få sätta i gång med sitt slöjdarbete och protesterar oftast när vi, lärare måste plocka undan för att avsluta. Det är sällan någon elev behöver lämna sitt slöjdarbete för en paus, likaså vill fler elever inte ens ta sin lunchrast utan vill fortsätta arbeta i stället. Ibland tar dock eleverna en gemensam paus efter lunchen för att leka kull eller hänga på bryggan, som de barn de faktiskt är. Det låter som utopi, men när utomhus- och fritidspedagogik fungerar som allra bäst, tillsammans med rimliga elevgrupper, är detta en realitet.

Flera elever har i vanliga fall en lång startsträcka innan de kommer igång med sitt skolarbete. En 80-minuterslektion på skolenheten kan för dessa elever innebära en avgränsad tid för faktiskt skolarbete, innan det är dags att avbryta lektionen för städning. Eleverna berättar själva att de får en känsla av ”flow”, som för dem innebär att de kan få vara kvar i processen, att pröva, ompröva utan press och stress. En del uttrycker det som det är ”de bästa veckorna under hela läsåret” och snart är det dags igen.

Uteklassrummet

Samhället har inte råd med ett växande antal elever som är eller blir hemmasittare (eller hemmakämpare). Ett annat praktiknära projekt, Uterummet innehåller ett utomhusbaserat arbetssätt för att öka skolnärvaro hos vissa elever. De ska få undervisning utomhus – utan att delta i klassrumsundervisning. Det finns uppfattningar om att skolkunskaper och positiva studieresultat enbart kan uppnås i en klassrumsmiljö, men om denna undervisningsform är utmanande för vissa elever, oavsett orsak behöver skolenheten erbjuda andra pedagogiska möjligheter och lärmiljöer. En skolenhet bestämde sig för att pröva ett kompletterande arbetssätt, genom att förlägga en viss del av skoldagen med utomhusverksamhet på andra miljöer än klassrummet. En utomhusundervisning, där utomhusmiljö kan skifta, med en pedagogisk planering utifrån syfte och mål. I projektet, Uterummet ingick elever som hade anpassad skolgång på ett Resurscentrum, som var en del av den aktuella skolenheten i Jönköpings kommun.

Det pedagogiska upplägget handlade om att inför varje utomhusverksamhet hade eleverna fått veta vad som skulle göras, var någonstans de skulle vara, vilka saker de behövde ha med sig och varför aktiviteten skulle bedrivas. Utomhus- och naturpedagogen behövde följa den tilltänkta planeringen. Det fanns en intention att bedriva den utomhusundervisning som gjordes via Naturskolan mot exempelvis ett språk- och matematiklärande på denna skolenhet, men huvudfokuset blev mer elevhälsa och att finnas i ett socialt sammanhang. Det har inneburit ännu tydligare ett praktiskt arbetssätt, mer friluftsliv, rörelse och även att ta vara på naturens positiva effekter på den psykiska och fysiska hälsan.

Utomhuspedagogen genomförde vid varje mötestillfälle en mycket kort introduktion, för att sedan göra saker såsom undersöka smådjur i vattendrag, studera småkryp i skogen, undersöka olika trädslag, [skogsgourmé] matlagning med trerätters vid öppen eld som medför att göra upp elden.

De hade fått hantera såg, yxa och kniv – redskap som behövs för ett aktivt friluftsliv. Ibland skulle utomhusverksamheten längre ifrån skolenheten såsom paddla kanot, vandra, åka skridskor, fiska och magnetfiska skräp i olika vattendrag. Utomhusundervisningen skulle ge eleverna förhandsupplevelser, fysisk aktivitet, dagsljus, goda hälsovanor, tillgodose sina basbehov och rörelse. Ett av målen med Uterummet var att eleverna skulle få känna att skolan kunde vara en positiv plats och positiv miljö och att skolenheten erbjöd på ett kompletterande arbetssätt, såsom utomhus- och fritidspedagogik. De första lektionerna handlade om att röja fram en ”skolskog”, som låg förfallen och ”bortglömd” på skolenheten. Jönköpings kommun försedde platsen med bänkar och en eldstad. Exempelvis kom spontana samtal upp, berättade om värdegrund, om att göra rätt och/eller fel, juridik och politik kring eldstaden. Eleverna deltog, var trygga, glada och pratade. Det hade byggts upp en platssamhörighet och platstillgänglighet i skolskogen. Det var förutbestämt att inte vara på skolgården eller i en miljö där skolenheten syntes. Eleverna ska på sikt komma tillbaka till skolenheten. De ska fått en positiv bild och känsla av att skolan är något för dem, öka skolnärvaro och bättre självförtroende, som att ”jag duger”.