Påvens hälsa och framtiden för den katolska kyrkan

Påven har dragits med nedsatt lungkapacitet större delen av livet (han opererade bort en bit av ena lungan i sin ungdom) men givet hans höga ålder (88 år) börjar den romersk-katolska kyrkan förbereda sig för valet av en ny biskop av Rom. Givet det faktum att påven är ledare för drygt en miljard praktiserande katoliker och av kyrkan betraktas som Kristi ställföreträdare på jorden – den som sitter på aposteln Petrus stol – är valet inte oskyldigt. Tvärtom kan påven betraktas som en av världens mest inflytelserika opinionsbildare och den symboliska makt som påven besitter kan i slutändan få avgörande politiska konsekvenser. Religiösa institutioner är nämligen inte bara ”religion” (vad det nu skulle vara) utan är alltid – oavsett de vill det eller inte – indragna i ett socialt och politiskt maktspel där offentliga ställningstaganden om medlemmarna ska leva sina liv påverkar ställningstaganden i allt från ekonomiska till ekologiska frågor.

”Vänsterns påve”

Argentinaren Bergoglio har sedan tillträdet av påveämbetet 2013 gjort sig känd som ”vänsterns påve” eftersom han ofta har klätt sin samtidskritik i en språkdräkt som vi brukar förknippa med den politiska vänstern. Starkt präglad av det som brukar benämnas sydamerikansk befrielseteologi – den katolska kristendomstydning som under 1900-talet inte bara betonade solidaritet med de fattiga och marginaliserade utan även aktivt tog ställning för dessa gruppers rättigheter – har Franciskus i sina skrifter och uttalanden artikulerat en position som varnat för växande ekonomiska klyftor och den globala ekonomins konsekvenser för klimatet.

Detta har gjort honom kontroversiell, inte minst i USA där konservativa katoliker har beskyllt honom för en politisering av den kristna tron som hotar att splittra den katolska kyrkan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Franciskus inte har gjort några uttalanden som ligger i strid med den katolska sociallära som samtliga av hans föregångare på påvestolen (åtminstone de senaste 130 åren) har omfattat.

Den katolska kyrkan har sedan slutet av 1800-talet utvecklat en hållning som uppmärksammat baksidorna med det moderna projektet (totalitära politiska regimer, skenande individualism, global kapitalism, sociala orättvisor) och i stället rekommenderat en samhällsstruktur präglad av maktspridning, solidaritet med de utsatta samt en uppmaning till en mild form av kollektivism där det allmänna goda står i centrum.

Kritiserade USA:s vicepresident

Att Franciskus blivit så kontroversiell handlar därmed inte så mycket om innehållet i hans förkunnelse som det systemkritiska sätt på vilket han förmedlat sitt budskap. I encyklikan Laudato si´ (2015), som med utgångspunkt i det medeltida helgonet Franciskus av Assisi uppmanar mänskligheten till ”ekologisk omvändelse”, pekar han på de förödande konsekvenserna av en oreglerad marknadsekonomi, inte minst när det kommer till de fattigaste delarna av världen. De senaste åren har han heller inte tvekat att intervenera i politiska diskussioner om såväl klimat- som migrationsfrågor, som när han i februari kritiserade den amerikanske vicepresidenten och katoliken J. D. Vance för hans åberopande av den kristna läran om ordo amoris för att motivera massdeportationen av latinamerikanska flyktingar.

Till de kontroversiella bidrar också hans ställningstagande i frågor av privatmoralisk prägel – han har bland annat öppnat för att katoliker som genomgått skilsmässa inte per automatik ska exkommuniceras (det vill säga inte få ta emot nattvarden) och att homosexuella partners ska kunna få en prästerlig välsignelse som påminner om en vigselakt (även om han är tydlig med att äktenskap fortsatt enbart gäller makar av olika kön) – frågor som har upprört det amerikanska konservativa läger som i allt större utsträckning har slutit upp bakom Donald Trumps politik.

Fruktar ett bakslag

När Franciskus tid som påve går mot sitt slut är det därför många bland de mer progressiva katolikerna som fruktar ett bakslag, inte minst på grund av de högervindar som blåser över världen. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Franciskus har gått strategiskt till väga i sitt sätt att restaurera kyrkan och varit flitig med att utnämna nya kardinaler till det kollegium som, när Bergoglio går ur tiden, är ansvarig för att välja en ny påve. Att vi skulle se en helt ny inriktning från Vatikanen är därför mindre troligt (det är rimligt att anta att Bergoglio har utvalt kardinaler som i allt väsentligt sluter upp bakom hans teologiska och politiska agenda) men frågan är om man, just mot bakgrund av de spänningar som kyrkan för tillfället härbärgerar, väljer en mer pragmatiskt profilerad påve eller om man till och med skärper den progressiva inriktning som Bergoglio har initierat. Detta kan endast tiden utvisa.

Författare