Kan barn vara med i forskning?

2020-10-05

Foto: Ben White/Unsplash.com


alt

Idag, 5 oktober, är det internationella barndagen – även om jag som barnforskare kan tycka att alla dagar borde ses i denna anda. I ljuset av detta tänkte jag skriva några ord om olika aspekter på barns möjligheter att vara med i forskning.

Vilka barn får möjligheten att höras-vilka frågar vi?  Kan man verkligen ställa frågor till barn? Svaret är ja. Barn kan absolut inkluderas i forskning och barn har rätt att uttrycka sin egen åsikt i frågor som rör dem själva, i relation till barnets ålder och mognad. Tidigare forskning jag medverkat i gällande barns rättigheter i låg-och medelinkomstländer visade att forskningen främst inriktats på föräldrar/vårdnadshavares perspektiv och inte på hur barnen upplever sin situation.  

Vad krävs av oss vuxna för att bjuda in barnen? Hur säkerställer vi att barnen verkligen förstår vad vi frågar om? Hur vet vi att de frågor vi ställer till barnen är relevanta för dem själva? Ett sätt är att prova metoder och frågeformulär i så kallade pilotstudier. En pilotstudie är en förstudie där man involverar andra barn än de som sedan ska medverka i forskningsprojektet för att se hur de uppfattar frågorna som ska ställas, vad behöver förtydligas? Vilka ord kan behöva förtydligas och är frågorna tidsenliga i relation till hur ungdomar uttrycker sig idag?

Att bjuda in barn i forskning kan kräva lite mer av oss men ger också en fördjupad dimension i forskningen där svaren vi får ju grundats i vad barn själva har för åsikter. Forskning som inkluderar barns egna åsikter är central för att förstå hur barn uppfattar världen. Det ökar också trovärdigheten i en forskningsstudie där resultaten är tänkta att gynna just barnen själva.

Hur säkerställer vi ett jämlikt och jämställt perspektiv så att alla barn har samma möjlighet att vara med i forskning? Detta är exempel på frågor som vi forskare måste ställa oss när vi planerar olika projekt. Inom forskningsmiljön CHILD vid Jönköping University har vi arbetat med att översätta och anpassa en manual för inkluderande forskning kring barn och familjer. Manualen vänder sig till med barn, familjer och professionella. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Hur ser vuxna/andra forskare på att vi fokuserar på barnen mer än på föräldrars åsikter? Detta har i vissa lägen visat sig kunnat få en och annan att höja på ögonbrynen. I det forskningsprogram jag deltog i som doktorand ställde vi frågor till ungdomar själva om de själva upplevde/hade kännedom om de hade en diagnos eller ej (utan att vi forskare faktiskt vetat om de har det eller ej). Syftet med detta var tydligt, vi ville fånga in ungdomarnas egen upplevelse av hur vardagen fungerar, hemma i skolan och med kompisar.

Detta är en viktig fråga då det finns många barn och ungdomar som upplever svårigheter i sin vardag men som inte når upp till tröskelkriterierna för en diagnos. Detta kan medföra att de inte får det stöd de egentligen behöver vilket skapar onödig stress för såväl det enskilda barnet och dess familj men även för vuxna som finns runt omkring barnet exempelvis i förskola, skola, eller inom olika fritidsaktiviteter.

Ett annat perspektiv på detta är att det finns tidskrifter som inte tar in publikationer som är baserade på så kallade självskattningar, det vill säga där data samlats in från barnen själva. En fråga inom akademin som också bör lyftas, vilken typ av publikationer har företräde i det akademiska rummet-studier där vuxna satt agendan eller studier där barn själva fått tycka till?

Frida Lygnegård

Lärare och forskare vid Hälsohögskolan.

Visa alla mina bloggposter