Kris i befolkningsfrågan?

Dock är det viktigt att förstå att de låga födelsetalen 2024 kan kopplas till en långsiktig trend. Detta betyder att förklaringar till nedgången i födelsetal måste sökas i de faktorer som ligger bakom den långsiktiga trenden. Klimatoro är ett relativt sentida feno­men och kan inte förklara de långsiktigt fallande födelsetalen. För att tydliggöra den långsiktiga trenden för födelsetalen i Sverige studerar vi här nedan med hjälp av data från SCB tids­perioden 1925–2024, dvs en 100-årsperiod.

I diagrammet redovisas antalet födda per år under perioden 1925–2024. Det mest slående är de stora svängningarna över tid i antalet födda men där variationen blir allt mindre över tid. Trenden i antalet födda är svagt positiv vilket inte är märkligt eftersom Sveriges befolk­ning vuxit väsentligt under dessa 100 år.

I nästa diagram tittar vi på perioden 1925–2024 och ser i stället på antalet födda barn per kvinna. Trenden är tydligt negativ och även här minskar variationen under de senaste åren. Fö­delsetopparna speglar perioder med ett större antal kvinnor i fertil ålder till följd av be­folkningsutvecklingens cykliska mönster. Vidare tenderar avstån­det mellan topparna att öka, vilket speglar ökad genomsnittsålder hos de kvinnor som fö­der barn. Vi kan exempelvis se att år 2023 var förstföderskornas medelålder 30,39 år, vilket kan jämföras med att den år 2000 var 28,22 år. Den ökade genomsnittsåldern hos de kvinnor som föder barn bely­ses tydligt i tabellen nedan som visar det antal barn som kvinnor i tonåren respektive kvinnor 40+ födde år 1968 respektive år 2024. Förändringen över tid kan bara beskrivas som dramatisk.

Vi ser att den negativa trenden vad gäller antal födda per kvinna är tydlig för hela peri­oden 1925–2024. Den negativa trenden indikerar att den statistiska genomsnittskvinnans efterfrågan på barn har fallit stadigt över tid. Den minskade efterfrågan på barn har varit möjlig att realisera genom att kvinnor under den aktuella 100-årsperioden successivt har fått ökad kontroll över sin reproduktion genom ökad tillgång till preventivmedel och fri­are abortregler. En annan möjlig förklaring är att en större andel kvinnor idag lever i en­samhushåll och vilket minskar förutsättningarna för att skaffa barn.

Moderskap en stor kostnad

Kvinnors minskade efterfrågan på barn kan även tolkas som att den förväntade nyttoupp­level­sen netto av barn har minskat. Det är dock svårt att se faktorer som över tid skulle generellt ha minskat den förväntade nyttoupplevelsen av barn. Om detta påstående håller så måste en över tid fallande förväntad nyttoupplevelse netto av barn sökas i att den rela­tiva kostna­den för att ha barn har ökat över tid.

En viktig del av kostnaden för att ha barn är moderns tid och den kostnaden stiger ju högre moderns inkomstpotential är. Vi kan alltså räkna med ett negativt samband mellan en kvinnas inkomstpotential och hennes fertilitet. Att ta hand om barn är en tidskrävande aktivitet som ofta i högre grad slår mot kvinnor som oftare drar ett större last i familjen då barnen har kommit. I takt med att allt fler kvinnor blivit förvärvsarbetande och därmed fått en inkomstpotential kan vi räkna med en negativ effekt på fertiliteten.

För kvinnor som har investerat i utbildning i många år och dessutom byggt upp stora stu­di­eskulder innebär ett moderskap att de åtminstone temporärt en stor kostnad. Dels måste de under en period lämna yrkeslivet, vilket temporärt sänker deras inkomst (trots föräld­rapenning) och långsiktigt sänker deras in­komstutveckling. I Sverige kan vi för den aktu­ella 100-årsperioden notera att kvinnors utbildningsbenägenhet har stigit fortlöpande och att de skaffat sig allt längre utbildningar. När successivt allt fler kvinnor skaffar sig en längre utbildning så leder det troligen till att allt fler skaffar barn senare i livet eller helt avstår från att skaffa barn för att dra fördel av sin utbild­ningsinvestering.

Det hävdas i forskningslitteraturen på området att en höjd utbildnings- och inkomstnivå tenderar till att leda till en ökad benägenhet att investera i de barn man skaffar i termer av utbildning, idrott, kulturella aktiviteter och resor. Enligt detta synsätt råder kvantitets-kvalitetsavvägning som leder till ett val investera i 1–2 barn i stället för att skaffa flera barn. Förändringar i inkomster respektive i kostnaderna för att ha barn kan förskjuta denna avvägning. Denna investeringsintensiva ansats gör det dyrare att ha en stor bar­naskara och leder till att färre barn föds. Det kan alltså antas råda ett ne­gativt samband mellan inkomst och fertilitet.

Högre inkomster gör det i princip möjligt att ha fler barn men alternativkostnaden och kvantitets-kvalitetsavvägningen fungerar som balanserande effekter. Ett skäl till att efter­frågan på barn totalt sett minskat kan vara en ökad efterfrågan på att kunna investera i de barn man skaffar sig.

Statsmakten har reducerat kostnaden för att ha barn under den aktuella 100-årspe­rioden genom olika politiska initiativ som barnbidrag, bostadsbidrag, för­äldrapenning, ersättning vid vård av sjukt barn samt kraftigt subventionerad förskola. Dessa initiativ tycks inte tydligt påverkat den negativa trenden i diagram 2 men samtidigt kunde barnafödandet va­rit väsentligt lägre utan dessa initiativ.

En ytterligare faktor som kan ha en påverkan på kvinnors fertilitet är deras växande pro­blem med att matcha med önskad typ av partner. Kvinnors ökade benä­genhet att utbilda sig och att skaffa en lång utbildning motsvaras inte av en mots­vande ökande benägenhet hos männen. Det finns starka indikationer på att utbil­dade kvinnor starkt föredrar en part­ner med minst samma utbildningsnivå vilket bety­der att vissa kvinnor aldrig kommer att träffa den önskade typen av partner på grund av underskottet på utbildade män. Resulta­tet kan då bli att de snarare väljer att leva barnlösa och den potentiella efterfrågan på barn realiseras aldrig.

Del av en långsiktig trend

När makarna Myrdal år 1934 publicerade boken ”Kris i befolkningsfrågan” föddes det 2,7 barn per kvinna. År 2024 var motsvarande tal 1,87 barn per kvinna. Om det var kris i be­folkningsfrågan 1934 så kan man fråga sig vad vi har idag?

För att svara på fråga tar vi en titt på Diagram 3 som visar den naturliga befolk­ningsut­vecklingen i Sverige under perioden 1925–2024. Den naturliga befolkningsökningen är skillnaden mellan antalet födda och antalet döda under en viss period.

Under 1940-, 50- och 60-talen var den naturliga befolkningsökningen i Sverige hög. I början av 1980-talet var den naturliga befolkningsutvecklingen i stället extremt låg och i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var den till och med negativ. Om födelseta­len på 2020-talet fortsätter att falla, vil­ket är högst sannolikt, kommer vi snart åter igen in i en fas med en negativ naturlig be­folkningsutveckling. Detta är samtidigt under en pe­riod när politiken kraftigt dragit ner immigrationen.

Sammanfattningsvis ser vi att de låga födelsetal som noterades för år 2024 kan ses som en del av en långsiktig trend och att de därmed inte nödvändigtvis orsakas av dagsaktu­ella faktorer som oro för klimatet. För att för­klara den tydliga långsiktigt nedåtgående trenden i födel­setalen måste vi söka efter lång­siktiga faktorer som gäller för flera decen­nier. Den lång­siktiga negativa trenden indikerar också att de politiska åtgärder som riktats mot barnfamiljer kanske har haft en positiv inverkan, men ändå inte förmått att bryta den ne­gativa trenden. Detta visar att det är mer funda­mentala underliggande faktorer som styr födelsetalens utveckling.

Författare