En lika bekymmersam samhällsutveckling idag som för tio år sedan

För ett par veckor sedan anordnade min kollega Charlotta Mellander en konferens – Framkant Sverige – vid högskolan med ett gäng prominenta talare. Med tanke på mitt forskningsintresse stack en av dessa ut som extra intressant: SVT-journalisten Diamant Salihu, som redogjorde för utvecklingen av gängkriminalitet och det ökande våld som drabbat samhället under de senare åren. Jag passade även på att köpa och läsa Diamants bok När ingen lyssnar, som ger en detaljerad och skrämmande inblick i de parallella samhällsstrukturer som gängkriminaliteten bidrar till – strukturer som, på kort eller lång sikt, påverkar oss alla.

När jag ser tillbaka på mina tio år gamla blogginlägg blir jag inte det minsta förvånad över den samhällsbild som möter oss idag, med utbredd droghandel, kriminalitet, skjutningar och sprängningar, där våldet kryper ner i åldrarna. Jag skrev bland annat att utvecklingen av segregationen och dess samband med bristfällig arbetsmarknadsintegration ger ”…en bild av en ganska bekymmersam utveckling. En utveckling som kan tänkas gå mot bland annat ökad segregation på arbetsmarknaden, större klyftor i samhället samt ökat socialt utanförskap, vilket innebär kostnader för både enskilda individer och samhället i stort.” I ett annat inlägg på samma tema skrev jag att ”[s]egregation, vilket går hand i hand med bristande arbetsmarknadsintegration, kan vara en av Sveriges största samhällsutmaningar. Det innebär att det är på tiden att i synnerhet politiker vågar ta tag i segregationsfrågan och jobbar aktivare för att skapa möjligheter för individer på både bostadsmarknaden och arbetsmarknaden.” Dessa ord är minst lika aktuella idag som för tio år sedan.

Lång historia av invandring

Under de senaste fem åren har jag, tillsammans med kollegor vid både Internationella Handelshögskolan och Hälsohögskolan i Jönköping, drivit det Forte-finansierade projektet Integration är en process! Invandrares karriärvägar genom successiva steg. I projektet, som formellt avslutades vid årsskiftet, har vi genom både kvantitativa och kvalitativa studier undersökt sambandet mellan boendesegregation och arbetsmarknadsintegration. I slutrapporten konstaterar vi att arbetsmarknadsintegration är en av de mest centrala aspekterna av invandringspolitiken och spelar en avgörande roll för både individens livskvalitet och samhällets ekonomiska utveckling.

Sverige har en lång historia av att ta emot invandrare – från arbetskraftsinvandring under 1960- och 1970-talen till de stora flyktingvågorna under 1990- och 2010-talen. Med en befolkning där 20 procent är födda utomlands står vi inför betydande utmaningar (och möjligheter) när det gäller att integrera invandrare på arbetsmarknaden. För individen innebär arbetsmarknadsintegration inte bara sysselsättning och ekonomisk självförsörjning utan också möjligheter att skapa sociala nätverk, utveckla nya färdigheter och delta i det civila samhället. För samhället bidrar en integrerad arbetsstyrka till ökad produktivitet, högre skatteintäkter och minskade kostnader för sociala bidrag och välfärdsprogram – för att inte tala om de betydande och ibland svårmätbara kostnader som följer av ökad kriminalitet och (dödligt) våld.

Hinder i integrationsprocesser

Trots de potentiella fördelarna möter många invandrare betydande hinder i sina integrationsprocesser. Dessa hinder inkluderar språkbarriärer, kulturella skillnader och bristande tillgång till resurser som utbildning och yrkesvägledning. För vissa grupper förstärks utmaningarna av etnisk och socioekonomisk segregation, vilket ytterligare försvårar deras möjligheter att delta aktivt på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Sverige är också unikt genom sin omfattande välfärdsmodell, som bland annat erbjuder stöd till nyanlända under deras första år i landet. Denna modell har potential att underlätta integrationen, men kan också leda till långvarigt beroende av bidrag om invandrare inte lyckas etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag vill på intet sätt påstå att boendesegregation är den enda boven i dramat när det gäller bristfällig integration och ökad kriminalitet – men det är en del av problemet. Jag hävdar inte heller att hela ansvaret ligger på ett bristande politiskt engagemang (och mod) för att motverka segregation och främja arbetsmarknadsintegration. För att uppnå en framgångsrik integration måste det samtidigt ställas höga krav på individen själv. Fler möjligheter betyder nämligen ingenting om det inte också finns vilja, kraft och kunskap att ta tillvara på dem – och att välja produktiva i stället för destruktiva vägar.