När memes blir en del av handledningen

Men varför har jag då ändå valt att skriva detta inlägg och varför just nu? Jo, det är så att jag den senaste tiden stött på flera inlägg på social media som behandlat doktoranders mående och som en följd av det också läst lite artiklar på ämnet. Som denna studie från Göteborgs universitet som visar på att användningen av psykiatrisk medicin ökar med 40 procent från starten av doktorandstudierna och fram till det femte året. Och denna, som menar att den psykiska hälsan bland doktorander kanske inte är fullt alarmerande som vissa andra studier antyder, men samtidigt att doktorander mår sämre än jämförbara grupper som inte är forskarstuderande.

Doktoranders välmående kan påverkas av olika saker och till exempel relatera till höga krav, stress, otydliga mål, relationen med handledare och en känsla av att vara ensam i processen. Handledarkurser jag har genomgått speglar detta väl genom att de har tydliggjort betydelsen av relationen mellan doktorand och handledare. Relationen kan ha inverkan på både doktorandens upplevelse av handledningen och på möjligheten att studiernas mål uppnås. Handledarrollen handlar således inte enbart om att diskutera frågor om text och att producera forskning, utan också om att visa engagemang och skapa tillit och förtroende.

Även om det som handledare ingår att avsätta tid för handledning, kan det ibland vara svårt att få till i praktiken. Därför vill jag rekommendera små incheckningar som ett sätt att fråga ”Hej, hur har du det?” Att detta skulle kunna ske med stöd av social media är nog inget jag hade föreslagit för några år sedan, men nu vill jag påstå att ett kort DM, kanske i form av en reel eller en humoristisk bild, faktiskt kan vara ett riktigt bra sätt för att bygga på den mellanmänskliga relationen. Det kan möjliggöra att man kan stämma av småsaker som rör själva forskningsprojektet eller bara kolla hur personen mår. Det handlar inte om att ersätta de större handledningsmötena där man går igenom kapitelutkast eller planerar nästa studie, utan om att skapa små mikrohandledningar däremellan för att på så vis skapa en känsla av kontinuitet och samhörighet. Samtidigt gäller det att hitta det som fungerar i just den aktuella relationen, eftersom ingen doktorand (eller för den delen handledare) är likadan. Det som upplevs som stödjande för en person kan kännas gränslöst eller otydligt för en annan.

Humor och skratt har fungerat som en ventil

Kittet som hållit det hela samman i det aktuella fallet har varit humor. Humor och skratt har fungerat som en ventil när det varit krävande, men också som ett relationsskapande språk. Ett sätt att dela erfarenheter av forskarutbildningens utmaningar utan att det behöver bli så tungt. Till exempel har memes fått symbolisera de där känslorna som jag tänker att de flesta som är eller har varit doktorander ibland upplever; såsom prokrastinering skrivkramp och inte minst känslan av ”imposter syndrome”. Och vem känner inte igen sig i bilden där Reviewer 1 tycker att artikeln är redo för publicering och Reviewer 2 verkar ha läst en annan artikel.

Så mitt medskick är egentligen ganska enkelt: testa små check-ins i handledningen. Kanske genom ett kort DM, ett möte i korridoren eller en fika tillsammans. Poängen är inte hur det sker, utan att hitta det som fungerar för er och att våga testa. Och ja, någon gång kanske jag får berätta om doktoranden som erbjöds handledning under löprundor runt Munksjön...

Författare