Ägare utan kött och blod? Stiftelser som kontrollerande aktieägare

En stiftelsestyrelse ser till att det ursprungliga syftet följs och kontrollfunktionen utgörs av länsstyrelserna. I Sverige finns idag 18 991 stiftelser. Eftersom stiftelsers syfte i princip inte får ändras är de av naturen långsiktiga. Därav finns det riktigt gamla stiftelser där stiftelsestyrelsen behöver tolka hur syftet kan översättas till dagens verklighet. Däremot är det ingen förlegad företeelse. Ett aktuellt exempel är att ägarfamiljen till skotillverkaren Vagabond har valt att använda aktierna i företaget till att grunda stiftelsen Vagabond shoemakers foundation med syftet att stötta forskning, kultur och entreprenörskap. I ett uttalande på sin hemsida skriver stiftarna:

"Vi har alltid önskat att det vi åstadkommit ska kunna stötta projekt som är viktiga i vår samtid. En stiftelse innebär en möjlighet att ge kontinuerligt stöd med kraft"

Som en del av stiftelsen bildande, eller som konsekvens av dess ändamål, är det relativt vanligt att stiftelser äger aktier i företag, även börsnoterade sådana. Utmärkande för ett börsnoterat aktiebolag är att ägarstrukturen är långt mer komplicerad än för ett privat aktiebolag. Medan ett privat aktiebolag oftast har en eller ett fåtal aktieägare, kan det börsnoterade bolaget ha 100 000-tal aktieägare. I ägarstrukturerna återfinns också olika typer av juridiska personer så som andra företag, investmentbolag och stiftelser. För att öka på komplexiteten ytterligare så kan aktieägarna också komma från andra länder. I Sverige, där det utländska aktieägandet tidigare var kraftigt reglerat, är idag det utländska ägandet på Stockholmsbörsen strax under 40 % enligt statistik från SCB.

I Sverige, och många andra länder, tillkommer det komplicerande faktum att somliga aktier kan bära flera röster än andra. Dessutom kan aktieägare ackumulera inflytande i bolaget genom att förvärva flera aktier. Det gör att frågan om ägarkoncentration blir intressant. Allt sedan 1960-talet och den statliga Koncentrationsutredningen (SOU 1968:7) har frågan om vem som kontrollerar noterade bolag i Sverige varit en del av den offentliga debatten. Kända tankefigurer som ”de 17 familjerna” och ett ”allt mer institutionaliserat ägande” har figurerat i debatten, och det är en diskussion som historiskt sett har präglats av misstänksamhet mot koncentrerad ekonomisk makt.

Ägarnas ansvar lyfts i debatten

Samtidigt lyfts ägarnas ansvar i samhällsdebatten och förväntningarna växer på att företag att tjäna fler intressenter än dess aktieägare. Kollegiet för Bolagsstyrning sammanfattar situationen på ett bra sätt ”Det finns i det svenska samhället en positiv syn på att större aktieägare tar ett särskilt ansvar för bolagen genom att från styrelsepositioner aktivt delta i förvaltningen av bolagen” (Kod för bolagsstyrning, sidan 7). Den svenska bolagsstyrningsmodellen tycks ta utgångspunkt i en idé om att ägare av kött och blod är centrala för modellens funktionsduglighet.

Begreppet ”ägare av kött och blod” är i sig intressant. Det är uppenbart att det tar sin kraft från idén att ägande inte kan utövas av inhyrda tjänstemän, alltså direktörer hos större institutionella investerare (t.ex. våra pensionsfonder). En person som inte själv står för den ekonomiska konsekvensen av sitt beslutsfattande saknar med andra ord kött och blod.

Vad har då detta med stiftelser att göra? Jo, i ett inte oansenligt antal av de stora maktkoncentrationerna på Stockholmsbörsen utgör stiftelser ett centralt verktyg för att konsolidera makten över lång tid. Idag utgörs det tydligaste exemplet de stiftelser som är kopplade till familjen Wallenberg, men det finns också andra familjer med liknande strukturer (så som Ax:son Johnson och Söderberg). Det finns också stiftelser som är kontrollägare i enskilda bolag, såsom Trelleborg (Dunkerstiftelsen), Cloetta (Hjalmar Svenfeldts stiftelse) och VBG (Herman Kreftings stiftelse). Det är klart att även om stiftelser är en juridisk person utan ägare eller medlemmar så styrs också stiftelser av människor, antagligen kopplade till de familjer som inrättat dem, men det finansiella flödet från de operativa bolagen stoppas vid stiftelsen från att nå familjens medlemmar.

Om vi tänker oss de formella strukturerna som ”köttet” och kapitalflödet som ”blodomloppet” i det kapitalistiska systemet, kanske vi skall tänka oss den svenska bolagsstyrningsmodellen som köttrik men blodfattig, och betydelsen av den faktiska beslutsfattarens privata ekonomiska incitament mer eller mindre likvärdigt för en företrädare för en stiftelse eller en pensionsförvaltare. Stiftelsen som aktieägare är dock per definition långsiktig och utgör en stabil motpol till mer otåliga ägare.

Författare

Kajsa Haag, docent i företagsekonomi, Jönköping International Business School

Ulf Larsson Olaison, universitetslektor i företagsekonomi, Jönköping International Business School

Hanna Almlöf, docent i affärsrätt, Linköpings Universitet