Forskar om barns pedagogiska utomhusmiljöer, utomhuspedagogik, utomhusundervisning och lärande för hållbarhet. Tror på barns agentskap och kompetens genom att forska med och för barn ur barns perspektiv.
Platser för barns risktagande eller barns platser bortom risktagande
Barn behöver testa sina förmågor, få möjligheter att pröva och utmana sitt risktagande för att förstår vad de kan och vad de behöver öva på. De behöver gradvis lära sig att bedöma olika situationer som de kan möta i livet. Detta är avgörande för att barn ska få en uppfattning om konsekvenser, och kunna bete sig ansvarsfullt i tonåren, eller senare som vuxna.
Foto: Ahmed Al-Breihi, Arvsfondsprojektet Riskful Play i Vallentuna.
Men hur ska det gå till om vuxenvärlden begränsar barns utomhusmiljöer genom att exempelvis sätta stängsel runt en sten och ovanför en backe i barns utomhusmiljö? Vi, lärare i den pedagogiska verksamheten behöver värdera risker i utomhusmiljön utan att sätta staket överallt. För vad kan gå förlorat om barn aldrig får skada sig? Aktiviteter och lekar som innehåller risker, risk med att misslyckas, få ramla och känna att det gör ont. Risker som ger möjligheter till barns lärande.
Vi, lärare i den pedagogiska verksamheten behöver skapa utrymmen för ”riskfylld” lek, det vill säga som är fri från livsfarliga faror, men innehåller risker som hjälper barnen att utvecklas. När ska barn annars få utveckla livsviktiga kompetenser om de aldrig får prova, utforska eller känna av hur omvärlden faktiskt fungerar? Riskfylld lek som kan kittlas i magen är ett exempel på vad flera barn söker sig till.
Riskbenägenheten som avser barns rörelsemönster har minskat mycket på 100 år. Vad gör det med barns lekar och räcker det med att dagens och morgondagens barn får upptäcka världen från den egna gatan? Enligt Suzanne har 8-åringars aktionsradie sjunkit dramatiskt under en period av fyra generationer. En åttaåring fick 1919 gå själv 10 km i skogen, medan sonen som var åtta år fick vara 1,5 km själv år 1950. 1979 var dottern åtta år och fick vara 800 meter från hemmet, men hennes son 2007 enbart fick gå 300m, som var slutet av hans bostadsgata (Axelsson, 2023).
Platser för lek eller lekplatser
För att kunna bygga upp förmågor som exempelvis få uppleva höga höjder och uppleva fart, så krävs det att barn får öva på sin riskbenägenhet i sin utomhusmiljö. Kanske få öva på att klättra uppför stenen och/eller få stå på en hög sten. Barns utomhusmiljöer behöver innehålla vissa utmaningar och att dessa är tillgängliga och tillåtande i barns närhet.Vi, lärare i den pedagogiska verksamheten behöver skapa utomhusplatser, förskole- och skolgårdar som lockar ut barnen. Vuxenvärlden måste således ställa frågan - Vad är det som vi bjuder ”ut” barnen till?
Förskole- och skolgårdar samt utomhusmiljöer ska helst gagna barn och deras olika behov. Exempelvis borde en förskole- och skolgård och platser för lek ge många miljöerbjudanden. Lärare behöver arbeta aktivt med att förebygga och kunna hantera allvarliga och akuta olyckor och därmed undvika långsiktiga eller livshotande skador för barn. Men i det långa loppet tjänar vi barns behov bäst genom att ge dem tillfällen att tränas i och utveckla en medvetenhet om risker. Trygga lärare ger trygga barn och elever. Barn behöver med andra ord få prova och hantera risktagande utan att utsätta sig för livsfara, till exempel klättra högt upp i ett träd. Barn behöver också få lära sig säkert handskas med eld och vatten, vilket kan göras genom matlagning över öppen eld eller på stormkök.
En förskole- och skolgårdsmiljö borde vara utformad med olika ”rum”. Exempelvis rum för vilda lekar, estetiska upplevelser eller vilsamma rum (Mårtensson, 2004). Lekparker, förskole- och skolgårdar behöver inte heller alla vara utformade på samma sätt. Jag ser exempelvis tvärs över landet en ”tradition” att lekplatser innehåller en klätterställning, gungor och sandlåda. Tillsammans och med andra professioners unika kunskaper kan landskapsarkitekter, förskollärare, grundskollärare F-3 och fritidshemslärare, rektorer, trädgårdsmästare och förvaltare skapa lärande arenor med spänning och utmaning. Vi, vuxna behöver ta i beaktande att det inte finns någon universell förskole- eller skolgård eller lekpark.
Redigerade eller oredigerade platser för risktagande
Andra utomhusmiljöer som är betydelsefulla för lek och egeninitierade aktiviteter är så kallande ”oordnade”, ”övergivna” eller ”oredigerade” platser. Genom att inte vara bestämda och ordnade i förväg, ger sådana miljöer fritt spelrum åt barnens fantasi och olika egeninitierade lekar (Hammarsten, 2021). Lekplatser är sociala platser (Jansson m.fl., 2016; Jansson m.fl., 2022), men genom att låta barnen själva få en mer aktiv roll i hur platsen ska användas, lär de avgörande färdigheter i att samarbeta med andra, känna intresse och skapa goda relationer för omgivningen, och kunna ta initiativ.
För att utveckla platsanknytning, ansvarsfullhet, nyfikenhet och initiativförmåga spelar tillgång till en variation av spännande platser en avgörande roll. Vi, vuxna behöver ställa oss frågan, - Vad är spänning för barn? Hur ska barn kunna lära sig vad eventuella risker innebär, om vuxenvärlden tar bort viktiga möjligheter till upplevelser och utgår från sina egna perspektiv och inte barnens.
Slutligen vill jag ansluta mig till Jungmark, som understryker betydelsen av platser för lek och lärande utomhus, och uppmanar till en barnvänlig stadsplanering som bygger på barns perspektiv och deltagande (Jungmark, 2020). I en sådan planering vill jag hävda att även miljöer för risktagande borde få utrymme. Vi, lärare i den pedagogiska verksamheten som är runt barnen behöver ta ansvar och visa vägen, vara förebilder för en kreativ lek- och lärmiljö.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
