Fungerande samverkan kan göra en avgörande skillnad

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem. Under de senaste decennierna har en rad insatser genomförts för att stärka arbetet mot detta våld, till exempel ökade utbildningskrav inom högskolor och universitet. Men för att människor ska kunna leva ett liv fritt från våld krävs mer. Det behövs en fungerande samverkan mellan olika professioner och över organisatoriska gränser. Även inom enskilda organisationer – som socialtjänsten – krävs ett nära samarbete mellan olika enheter.

I vissa situationer är omedelbara insatser nödvändiga för att säkerställa att våldet upphör och att den utsatta skyddas. Då kan polis, kvinnojourer och socialtjänst behöva agera snabbt och samordnat, och ibland måste gärningspersonen frihetsberövas. Efter den akuta fasen kan den våldsutsatta behöva stöd inom flera olika områden, exempelvis ekonomiskt bistånd, rättsliga processer och psykosocialt stöd. Det innebär ofta kontakt med många olika aktörer – och när koordineringen brister finns en risk att det skapar känslor av vanmakt och besvikelse.

Tyvärr är rapporter om bristande samverkan fortfarande vanliga. Socialstyrelsens utredningar av allvarliga skador och dödsfall – när barn eller vuxna har dödats eller utsatts för försök till dödligt våld – visar återkommande att brister i samverkan mellan socialtjänst, polis och andra relevanta aktörer varit avgörande faktorer i de granskade fallen.

Bristande samverkan riskerar att urholka tilliten

Liknande bilder framkommer när man talar med professionella som har samverkansansvar. Frustrationen över hur ”de andra” arbetar är tydlig, och bristande samverkan riskerar att urholka tilliten mellan organisationer. En socialarbetare i en intervjustudie om samverkan kring våldsutsatta kvinnor uttryckte det träffande: ”man litar helt enkelt inte på andra myndigheter” (Denvall m.fl., 2025). Flera intervjupersoner lyfte tidsbrist, otillräckliga resurser och hög personalomsättning som centrala hinder.

Samtidigt visar samma studie att det också finns mer positiva erfarenheter. Professionella som arbetar uthålligt med att bygga relationer över organisatoriska gränser beskriver hur samverkan kan fungera väl – och hur detta faktiskt kan leda till att våldsutsatta kvinnors liv förbättras avsevärt. Sådana exempel väcker ofta både stolthet och arbetsglädje. Nyckeln tycks vara stabila interprofessionella relationer: att veta vem man ska kontakta, att känna tillit till att den andra parten agerar, och att själv bemötas med förtroende för sina bedömningar och beslut.

Samverkan i arbetet mot mäns våld mot kvinnor beskrivs ofta som både nödvändig och svår. Professionellas berättelser visar att organisatoriska gränser, tidsbrist och resursbrist skapar reella hinder – men också att relationer kan byggas, förtroende kan stärkas och samverkan faktiskt kan fungera. Det är i dessa stabila professionella relationer som förutsättningarna för förbättring finns. För att stärka skyddet för våldsutsatta behöver därför inte bara kunskap, strukturer och rutiner utvecklas, utan även relationerna mellan dem som bär upp arbetet.

Läs mer:

Denvall, V., Kjellgren, C., Skillmark, M., Thulin, J., & Agevall Gross, L. (2025). Mission impossible? Collaboration work in domestic violence. European Social Work Research, 1-16.

Socialstyrelsen (2024). The National Board of Health and Welfare’s Investigations Into Certain Injuries and Deaths in 2022–2023, National Board of Health and Welfare.

Författare