Nickel

Nickel har sedan 2023 inkluderats på EU:s lista över strategiska råmaterial. Tidigare var nickel det enda centrala batterimaterialet som inte omfattades av denna klassificering, vilket motiverades med att tillgången bedömdes som relativt god och diversifierad. Under senare år har dock frågor om produktionssäkerhet, koncentration av ägande och långsiktiga leveransrelationer fått ökad betydelse. Mot denna bakgrund betraktas nickel i dag inom EU:s råmaterialpolitik som ett material där framtida försörjningsrisker inte kan uteslutas.

Efterfrågan på nickel förväntas öka under de kommande decennierna. Drivkrafterna är flera och omfattar fortsatt användning i rostfritt stål, ökande behov av batterier för elfordon och energilagring samt en bredare elektrifiering av industri och energisystem. Nickel används i stora volymer och utgör därmed en viktig del av den materiella bas som omställningen vilar på. Till skillnad från vissa andra material som diskuteras inom ramen för kritiska råvaror handlar det här inte om små tillsatser i specialiserade komponenter, utan om omfattande materialflöden som är tätt sammanlänkade med industriell produktion och infrastruktur.

Samtidigt är det inte allt nickel som har samma betydelse i energiomställningen. Inom EU:s råmaterialpolitik görs en tydlig åtskillnad mellan nickel generellt och nickel av batterikvalitet. Det senare ställer högre krav på renhet och specifika kemiska egenskaper, vilket innebär att tillgång till råmaterial inte automatiskt innebär tillgång till material som kan användas i batteritillverkning. Frågor om förädling, teknik och kontroll över mellanliggande produktionssteg blir därmed centrala i diskussioner om försörjningssäkerhet.

Den ökade efterfrågan på nickel av batterikvalitet har sammanfallit med en snabb expansion av nickelutvinning och förädling i vissa delar av världen, särskilt i Indonesien. Där bryts nickel främst ur lateritmalmer, och utvinningen har kombinerats med en snabb uppbyggnad av förädlingskapacitet riktad mot batteriindustrin. Denna utveckling har bidragit till ökad global tillgång på nickel, men har också genererat uppmärksamhet kring miljömässiga och sociala konsekvenser. Flera aktörer har pekat på frågor kopplade till markanvändning, avskogning, vattenpåverkan och utsläpp från energikrävande förädlingsprocesser, och dessa frågor har återkommande lyfts i forskning, civilsamhällets kartläggningar och journalistiska sammanhang.

Nickel från Indonesien ingår i dag i globala leveranskedjor för batterier och elfordon. I takt med detta har frågor om spårbarhet, ansvar och kontroll över råmaterialflöden fått ökad uppmärksamhet. Företag som är beroende av nickel för batteriproduktion har i ökande grad hänvisat till internationella riktlinjer, standarder och tekniska system för att följa råmaterialens ursprung och miljöavtryck. Samtidigt visar diskussionerna kring nickel att även material som är centrala för energiomställningen är förknippade med avvägningar mellan klimatambitioner, miljöpåverkan och sociala villkor i producentländer.

Att nickel nu klassas som strategiskt råmaterial inom EU speglar inte i första hand en brist i tillgång, utan en förändrad bedömning av hur tillgång, efterfrågan och försörjningssäkerhet förhåller sig till varandra. Samtidigt pågår redan omfattande miljömässiga och sociala konsekvenser i delar av de globala värdekedjor där nickel utvinns och förädlas.

Ann-Sofie Kall 13 februari 2026