Före 1993 ställde Lennart Lundmark frågan om tid bara är ett ord i titeln på sin bok. På baksidan kan vi tvärtemot läsa följande: ”Att använda fel tidsbegrepp är som att försöka lossa en mutter med en skruvmejsel. Och det är vad vi försöker göra idag.” (1993: bokomslag)

När jag läste detta associerade jag det genast med tankar jag haft när jag granskat dokument kring den svenska regeringens politik för grön omställning och anpassning till EU:s förordning om kritiska råmaterial, CRMA. Tid återkommer ofta i olika former med referens till planering för att dämpa klimatförändringar, för att accelerera omställning till fossilfri energi och för att snabba upp tillståndsprocesser för industrietableringar. Tidsbegreppet dyker också upp i miljölagstiftning med syftet att hushålla med och skydda resurser långsiktigt.

I februari 2025 deltog jag och en kollega i en konferens som arrangerades av Energimyndigheten med titeln ”Framtidens Elsystem – En konferens där akademi, näringsliv och samhälle möts för att diskutera utmaningar och möjligheter för framtidens elsystem”. Konferensen inleddes med en mentifråga där deltagarna kunde välja mellan olika teman och ange vilket de var mest intresserade av. Till min förvåning var det tema som det fannsminst intresse för ”Samhällsengagemang och hållbarhet”. Det minns jag tydligt. Jag vill mig minnas att det tema som de flesta var intresserade av var ”Politik”.

Nu ställer jag mig frågan om hållbarhet bara är ett ord, ett ord som används för att driva andra intressen än det som det syftar till. Min spaning visar att tid, hållbarhet och politik ofta vävs samman i argument och direktiv för att värna om och driva olika intressen i den gröna omställningen. I vårt forskningsprojekt är vi bland annat intresserade av uttryck för sådana målkonflikter. Här följer några exempel som visar på komplexiteten i frågor om grön omställning och Sveriges politik och anpassning av lagstiftning till EU:s förordning om kritiska och värdefulla material, CRMA.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (2025-02-05) skriver företrädare för Accelerationskontoret att ”Målen om snabb grön omställning bromsas av långa handläggningstider hos myndigheterna, tiden tycks vara oviktig när det handlar om handläggning,” vidare konstaterar man att det inte finns tidplaner som kommuner kan anpassa sig till, att miljötillstånd tar olika tid, att ingenting kan göras i den fysiska miljön utan att ändra en detaljplan (som in genomsnitt gäller i 5 år), samt att flera andra processer för att ansöka om industritillstånd varierar kraftigt i tid beroende på var i landet ansökan sker. Kontentan är att detta är problematiskt för svensk industris konkurrenskraft i den gröna omställningen.

I vårt projekt är vi bland annat intresserade av hur samhällsinstitutioner gör prioriteringar mellan områden som har identifierats som riksintressen och som i vissa situationer kolliderar. I ovan nämnda debattartikel framförs att ”När myndigheter dessutom överklagar varandras beslut, bidrar staten själv till att försena eller stoppa nödvändiga investeringar. Vi behöver betona respekten för tid.” Möjligen har dessa överklaganden i sig en grund i tid som inte handlar om själva processen att etablera en industri utan bevakning av andra värden? Gruvor är resurskrävande och förknippade med omfattande negativ miljöpåverkan. I Sverige har vi har tydliga regler kring miljöpåverkan som kräver analys och tar tid. Därför ställer vi frågor om hur andra värden än de ekonomiska tas till vara och påverkas av slimmade tillståndsprocesser.

Ytterligare ett område som vi tittar på handlar om hur samverkan och rollfördelning ser ut och förändras som ett resultat av politiken och anpassningsprocessen till CRMA mellan regeringen och dess myndigheter, länsstyrelserna och kommunerna. Flera utredningar med koppling till Accelerationspolitiken har föreslagit åtgärder som påverkar dessa. I Miljötillståndsutredningen föreslås att en enda myndighet ersätter 330 andra inklusive kommunerna för att effektivisera processen. I propositionen Steg på vägen föreslogs inrättandet av tidplaner för länsstyrelserna med samma intention. Intressant är att flera länsstyrelser i sina remissvar snarare ser att tidplaner kommer att öka den administrativa bördan för dem. Direkt som en anpassning till CRMA har beslut fattats om att sex länsstyrelser ska fungerar som kontaktpunkter för att hantera tillståndsprocesser för så kallade strategiska projekt där undantag ges för vissa miljögranskningar och samrådsprocesser i skydd av övergripande samhällsintresse.

Inte minst är det intressant att se hur medborgares intressen tas till vara genom samråd och hur dessa processer eventuellt förändras. Social rättvisa, social acceptans och sakägares inflytande är områden som vi bevakar. Miljötillståndsutredningen, återigen med hänvisning till anpassning till EU och CRMA, föreslår att endast ett samrådstillfälle ska vara obligatoriskt för att får tillstånd att etablera industrier. Här väcks tydligt frågan om vilken vikt som läggs vid samhällsengagemang och hållbarhet – något som först verkade låg prioriterat på Energimyndighetens konferens.

Lyckligtvis lät det annorlunda i konferensens presentationer och paneler där det tydligt framgick att politik, samhällsengagemang och hållbarhet inte går att separera. Vi bevakar om hela verktygslådan med muttrar, skruvar och mejslar kommer med i den fortsatta politiken för grön omställning. Dess resultat och utfall vi ser i olika geografiska regioner i termer av etableringar som blir av eller inte blir av samt dess koppling till individers livsmiljöer, lokal och nationell samhällsutveckling. Vi ser det också i form av länkar mellan regioner som värde- och leverantörskedjor. Det är sådant som vi kommer att reflektera mer om i andra sammanhang. Vi menar att det inte handlar om att använda ”fel tidsbegrepp” som Lundmark säger, utan om att se till att flera tidsbegrepp inbegrips i den tid som tillståndsprocesser tar men även de tidsramar som fysiska och sociala processer tar som beslut om tillstånd måste inbegripa.

 

Åsa Westermark 28-05-25