Reflektion kring gruvverksamheters sociala spår

Under perioden 2024–2026 har Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, fokuserat en del av sitt arbete med att identifiera och kartlägga fyndigheter av kritiska råmaterial för den gröna omställningen till nordöstra Småland och sydöstra Östergötland. En del fyndigheter i detta område är kända sedan tidigare, men har av olika anledningar, oftast av ekonomiska skäl, inte varit värda att utvinna. Med den nya Critical Raw Materials Act och kraven på självförsörjning av kritiska råmaterial har dock både gamla, tidigare olönsamma, fyndigheter och områden som visat indikationer på intressanta mineralförekomster, men ännu inte utforskats med moderna metoder, blivit intressanta (igen). Platser, som kanske inte varit allmänt kända och uppmärksammade för något särskilt, eller för något annat än gruvdrift, har så att säga blivit satta på kartan (igen). I den nya perioden av starkt intresse för utvinning av kritiska råmaterial får för den breda allmänheten relativt okända platser som Norra Kärr, Olserum, Skrikerum och Öbälen aktualiserade, medan Åtvidaberg i Östergötland, som historiskt haft gruvverksamhet i området, förnyad uppmärksamhet för sina gamla fyndigheter.

Gruvor får ofta egna namn, och ibland är det gruvorna som skapar orterna som byggs upp runt gruvorna och tar namn från dem; ibland är det orten som ger namn till gruvan. Det är inte svårt om en studerar svenska ortsnamn att hitta indikationer på att det varit, eller fortfarande är, gruvverksamhet på orten. Tänk till exempel på ortsnamn som kopplat till särskilda metaller som Kopparberg, Kopparåsen, Silvergruvan, Zinkgruvan och Ädelfors (som döpts om efter fynden av guld där), och ortsnamn som indikerat mer allmänt till verksamheterna där, som Malmberget, Gruvbäcken, Bergslagen, och Bergshamra. Ett roligt exempel på ortsnamn som har med gruvbrytning att göra är Mormorsgruvan, som relaterar till den stora gruvan på Närstads gruvfält i Åtvidabergs kommun, i folkmun kallad “Gamla Mormor” eftersom den ansågs vara ostadig, bland annat på grund av vatteninträngning, och därför ständigt behövde förstärkas för att inte rasa ihop.

Några av de mineral och metaller som är mest intressanta just nu är ju de sällsynta jordartsmetallerna och frågan är vad eventuella framtida gruvor, där dessa metaller ska brytas, kommer att få heta? Dessutom förekommer ju sällsynta jordartsmetaller ofta tillsammans med andra sällsynta jordartsmetaller, och med andra mineral och metaller, på samma platser. Det kanske blir ”Litet av varje-gruvan” som ägs av ”Gott och blandat AB”? Troligen inte. Det behövs nog mer säljande namn, som är lätta att uttala och helst på flera språk, eftersom värdekedjorna för kritiska råmaterial är globala. Det var nog inte det första de tänkte på när de döpte bolaget som skulle ägna sig åt utvinning i gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara, för LKAB står för ”Luossavaara-Kiirunavaara AB”. Förkortningen ”LKAB” funkar hyfsat bra att uttala på svenska, men ligger inte alls bra i munnen på till exempel engelska. Utländska aktörer och medier har redan problem med att uttala ”Norra Kärr” och det är ju besvärligt, för icke-svensktalande, att det också gjorts intressanta fyndigheter i ”Skrikerum” och ”Öbälen”. Men det går ju att lösa, och skandinaviskklingande namn är ju litet i ropet just nu. Gruvbolagen själva kan ju också skapa mer eller mindre kreativa namn, som till exempel Greenna Mineral AB (Greenna – syftar både på ”green”, som i ”grön” (omställning) och på ”Gränna” som historiskt stavade namnet som ”Grenna” – ni fattar, eller hur?). Greenna Mineral AB har genom det kanadensiska bolaget Leading Edge Materials ansökt om bearbetningskoncession hos Bergsstaten för brytning av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr utanför Gränna. Eller så kör en på namnet Ragnar, som i Ragnar Exploration AB, som låter skandinaviskt och är baserat i Luleå, men som också har australienska ägare. Ragnar Exploration AB har för närvarande undersökningstillstånd i bland annat Sundsvall, Östersund och Västervik.

Frågan är vad som händer med namnen på de platser där det kommer att bli gruvbrytning, för någonting måste de ju heta om de inte redan har användbara namn. De är ju befintliga platser men har kanske inte haft social betydelse tidigare, det vill säga har inte blivit socialt konstruerade och fått namn som kanske, kanske inte anspelar på dess egenskaper eller betydelser för människor. Förresten är ju flera mineral och metaller också döpta efter fyndorten, och Ytterby på Resarö i Stockholms skärgård har faktiskt fått ge namn till fyra grundämnen: Yttrium (Y), Terbium (Tb), Erbium (Er) och Ytterbium (Yb), eftersom det var där som ämnena först identifierades och namngavs. Andra favoriter är bergarter som fått namn efter fyndorten, som till exempel Skutterudit (Skutterud i Norge), Tugtupit (Tugtup på Grönland), Afghanit (Afghanistan…) och Långbanit, från den värmländska orten Långban. En del geologer har mer fantasi än andra, helt klart. Fortsättning följer, och det ska bli intressant att följa hur utvecklingen av nya fynd- och gruvorter skapar nya namn och platser på den svenska kartan.

Vid datorn

Åsa Nilsson Dahlström