ENCELL

Nationellt kompetenscentrum för livslångt lärande

En online-students bekännelser

Det finns fortfarande en del som diskuterar om vi ska vara online eller inte – men frågan borde väl egentligen handla om hur vi använder de möjligheter som finns på ett givande sätt. För att öka min förståelse för undervisning på nätet har jag anmält mig till en kurs om flexibelt lärande. I tre delar kommer jag att berätta om mina upplevelser från kursen.

Av Cecilia Bjursell, centrumledare för Encell.

Del 1/3: Jag har svårt att hitta platsen för kursen.

Första kurstillfället närmar sig. Ett datum har annonserats som kursstart. Det står på något ställe att man ska läsa in sig på hur kursen fungerar, teknik och annat innan detta tillfälle som förberedelse. Det hade jag ju tänkt, men vips så var det måndagkväll och dags för mötet online. Jag lägger barnen lite tidigare än vanligt så att de ska hinna somna. Den äldre somnar direkt men den yngre är pigg som en mört. Fem minuter innan kursen startar säger jag att hon får följa med ner till kontoret och sitta i mitt knä. Jag tar fram mailet som kom som en påminnelse. Där står det att vi ska träffas för ett webbinarium men det finns ingen direktlänk utan en länk till kurshemsidan.

Jag börjar med att gå till kurshemsidan, en blogg med åtta undersidor. Den är i sin tur länkad till Twitter, Google + och ett dokument där vi ska ha grupparbeten. Jag sitter och försöker hitta rätt genom att klicka på länkar där första seminariet nämns, men jag läser inte hela texterna utan chansar på att hitta rätt. Ett tag känns det som om jag går rundgång mellan bloggen, grupparbetet och Google+ sidan. På Google+ verkar det som om alla deltagare presenterar sig i ett flöde. Skippar alltså den helt. När jag läser lite mer på dokumentet för grupparbete ser jag att det är ett vanligt dokument med instruktioner. Då återstår bloggen och efter att ha letat runt på den sidan så hittar jag länken till kursens första webbinarium som sker i Blackboard. När jag väl hittat länken känner jag mig lugn eftersom jag deltagit på flera online-seminarier och denna variant liknar de andra ganska mycket.

Kursansvariga får inte riktigt till tekniken vilket är bra för då kan jag pusta ut en stund och bekanta mig visuellt med det jag har framför mig. Sedan kör vi igång några minuter försenade. Min dotter sitter en stund i knät men tycker att det är tråkigt och går och lägger sig på soffan där hon somnar. Jag följer med och bäddar ner henne, ingen märker att jag är borta en stund. Sedan blir vi ombedda att presentera oss i chatten, och vi får en fråga om vad vi vill med kursen. Det rasslar till i chatten och jag missar det mesta för att jag är upptagen med att skriva min egen version som blir alldeles för lång för en liten chatruta i ett hörn av en skärm.

Så säger en av kursledarna att det finns deltagare på seminariet som inte har signat upp på Google+ och att de som inte har signat upp sig måste göra det. Jag tror att jag har gjort det men jag blir osäker på om jag verkligen har gjort det på det sätt som de önskar. Vågar dock inte fråga för det är så basic utan de får säga till mig direkt i så fall.

Jag sitter med på seminariet och lyssnar, deltar lite i chatten och när jag efter en timme stänger ner känner jag att kursen har startat men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra. Var sker kursen egentligen? Är det på bloggen, i grupparbetet och på Google+ sidan? Förmodligen på alla tre och kanske på ännu fler ställen. Jag saknar schema, mål för kursen och arbetsgång. Det fanns någon översikt av teman men jag vill ha mer detaljer. Detta första tillfälle hade gärna kunnat ägnas åt praktikaliteterna i kursen så att vi alla hade en gemensam referensram och startpunkt. Inte minst med tanke på att deltagarna kommer från olika delar av världen och med olika bakgrund in i denna kurs.

För en vuxen student, där studierna är en av många aktiviteter i livet, räcker det nog inte att säga att man ska läsa in sig på hur kursen och hur tekniken fungerar. Läraren måste tydligt leda studenten genom kursen, samtidigt som det är viktigt att uppmuntra självständighet och egna initiativ.

Om studier på Internet

Nyfikenheten för hur olika online-verktyg kan användas med ett pedagogiskt syfte i undervisning får mig att göra en anmälan till en kurs om detta. Samtidigt som jag är hyfsat van att ta mig fram på nätet känner jag mig som en besökare, inte en invånare i den digitala världen. Därför ska det bli spännande att sätta sig i studentens sits på denna kurs.

Online-mötet är ett bra tillfälle att tänka till kring pedagogens roll i undervisning. Den förändring som drivs av teknikutvecklingen kan också bidra till att utveckla pedagogiken. Samtidigt skulle pedagoger kunna tillämpa etablerade kunskaper för att påverka riktningen för utveckling av teknik som rör undervisning.

För det vuxna och livslånga lärandet är flexibilitet och tillgänglighet två viktiga kriterier. Att studera en kurs som ges på distans är ett sätt att kunna tillgodose dessa två krav. Tillgänglighet och utbud av onlinekurser har fullkomligt exploderat på den internationella arenan och förespråkarna ser oändliga möjligheter med den potential som den tekniska utvecklingen erbjuder.

Klicka här för att läsa mer om denna utveckling.

Det jag tar med mig är att ...

... jag skulle ha behövt en "kurs i att gå kursen". Vilken roll har olika verktyg? Visst, jag har till exempel twittrat men på vilket sätt ska vi använda twitter just i den här kursen. Ska vi mata på med allt vi hittar? Ska vi läsa allt som skrivs? Eller är Twitter ett komplement för de som vill använda denna kanal?

2013-03-06
ENCELL
2013-03-06
Genom att surfa vidare på JU.se godkänner du att vi använder cookies. Mer information