Månadens forskarintervju Camilla Thunborg

I månadens forskarintervju får ni träffa Camilla Thunborg, som är docent i pedagogik vid Stockholms universitet. I sin forskning intresserar hon sig för hur vuxna formar och utvecklar identiteter i olika sammanhang.

Vad handlar din forskning om?

Min forskning behandlar hur vuxna formar och utvecklar identiteter i olika livssammanhang. Jag kan lyfta upp tre exempel på detta.

Jag började min forskarkarriär med att studera hur läkares, sjuksköterskors och undersköterskors yrkes­identiteter formas och utvecklas inom hälso- och sjukvården. Genom detta blev jag medveten om den komplexitet som finns mellan de föreställningar vi har om oss själva och andra som yrkesmänniskor och vad vi faktiskt gör i vårt dagliga arbete. Denna komplexitet gör att vi ofta kan känna oss otillräckliga som yrkesmänniskor men utgör också en potential för utveckling av oss själva som ofta är outnyttjad.

Under senare år har jag fokuserat på hur studenter formar och utvecklar identiteter under sina studier i högre utbildning med hjälp av biografisk forskning. Jag och två kollegor har studerat studenters bakgrund och tidigare livserfarenheter och hur detta påverkar deras motiv till att studera, samt hur dessa motiv förändras genom deras deltagande i högre utbildning. Vi har identifierat olika studentidentiteter som hjälper oss att förstå varför vissa fullföljer eller hoppar av sina studier samt den förändring som högre utbildning gått igenom under det senaste decenniet. Vi har också börjat utveckla teore­tiska modeller för att förstå identitetsutveckling utifrån studenters biografiska berättelser.

Ett tredje område som intresserar mig är vad som händer med yrkesidentiteter och organisatoriska iden­ti­te­ter i och genom arbetets organisering. Under det senaste decenniet har flera förändringar på arbets­mark­naden skett med mer flexibla organisationsformer, med kontraktsanställningar som följd, och mer flexibel organisering av arbete som får betydelse för människors lärande och identitetsutveckling. Mitt intresse hand­­lar om hur detta påverkar vårt lärande genom vårt sätt att se på oss själva, samt vilka poten­tialer för ut­­veck­­ling som finns i och genom denna organisering.

I min forskning arbetar jag med olika metodansatser som exempelvis biografisk forskning och fallstudier. Jag arbe­tar också med interaktiva forskningsansatser, där forskare och praktiker utvecklar kunskap tillsam­mans.

Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?

Jag vet inte - det kanske kan förstås utifrån min egen biografi? Jag har aldrig varit förtjust i skolan. Gymnasieskolans kontrollmekanismer i form av klassböcker och närvarorapportering under parollen ”en frivillig skola” blev kulmen på mitt totala ointresse. Jag var något av en rebell som protesterade mot skolans regler och ägnade mig åt ideellt föreningsarbete där jag utvecklades istället. Då jag efter gymnasieskolan började arbeta på bank fick jag en tydlig identitet som banktjänsteman. Därav tror jag att jag tidigt fick ett intresse för frågor om identitetsutveckling i arbetslivet, som jag tycker kopplar till det livslånga lärandet. Efter att ha rest jorden runt och fått perspektiv på mig själv och världen började jag på universitetet där jag trivdes fantastiskt bra, inte minst för att det var frivilligt men också för att det fanns ett stort utrymme för självständighet men också diskussioner med kunniga forskare om intressant innehåll. Det är möjligt att detta har haft betydelse för min syn på det livslånga lärandet och ständig utveckling.

Forskningsmässigt började jag intressera mig för arbetslivet som en arena för lärande och kanske var mitt intresse då inriktat på det livsvida lärandet, det vill säga den betydelse olika miljöer har för människors utveckling. Det var under en tid då lärande i arbetslivet fick stor uppmärksamhet generellt. På senare tid har jag alltmer börjat fundera över det livsdjupa lärandet, det vill säga i vilken mån och på vilket sätt människor integrerar en syn på sig själva i relation till olika sammanhang. Detta tycks svårare i den tid vi lever i, då vi ska förena arbete med en rik fritid och därutöver vara aktiva deltagare i datorspel och/eller på sociala medier. Samtidigt ska vi byta arbete flera gånger under vår livstid och därutöver kontinuerligt utbilda och omutbilda oss.

Detta gör också att det finns anledning att skilja på utbildning och bildning, där dessvärre bildningsfrågan alltmer får stå tillbaka för utbildningsfrågan. Jag ser som universitetslärare med sorg och bävan att universitet idag alltmer blir utbildningsanstalter och inte platser för bildning. Den reglering som jag protesterade mot i gymnasieskolan är numera verklighet på universitetet. Detta menar jag får konsekvenser för det livslånga lärandet.

Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?

Identitetsfrågan intresserar mig mest. Jag anser att den har en stor betydelse för människors möjligheter att utvecklas och lära men också stor betydelse för människors deltagande i såväl utbildning som arbete och samhälle och därmed för utveckling av samhället.

Här finns många intressanta infallsvinklar som jag anser har betydelse.

Vår bakgrund och våra livserfarenheter har betydelse för hur vi ser på oss själva men vår syn på oss själva utvecklas också ständigt genom det vi gör och vilka sammanhang vi deltar i. Vi formar därmed dels personliga identiteter (om oss själva) och dels situerade identiteter (t.ex. yrkesidentitet eller student-identitet) i relation till andra. För flertalet människor utvecklas våra identiteter genom olika former av livskriser och dessa har starka emotionella, kognitiva och sociala innebörder. I sådana sammanhang tappar vi lätt orienteringen om oss själva, vilka vi är, var vi är, var vi har varit och vart vi är på väg. Detta tillstånd kallar Agnieszka Bron, som jag arbetar med, för ”floating”. Vi har funnit historier där människor lever i ett tiotal år i sådant tillstånd. Att komma ut ur detta tillstånd innebär att kunna förankra sig själv igen, antingen i en social miljö, eller i sig själv som människa och därmed åter kunna delta i sociala sammanhang.

Med denna utgångspunkt i åtanke kan lärande inte ses som en enkel överföringsprocess av kunskaper, reglerade av dokument och instrument utan som en ständigt pågående utvecklingsrörelse där kunskaper hänger samman med erfarenheter och med synen på oss själva. Då jag möter unga människor idag så tror de bara att de har att lära in vissa kunskaper som redan finns för att bli duktiga yrkesmänniskor, som om kunskapen fanns utanför dem själva. Detta stödjs av hur utbildning organiseras och planeras och hur meriter värderas idag, vilket gör det svårt för människor att integrera det de kan med vilka de är.

Jag möter ofta studenter som säger att jag bara ska tala om för dem vad de ska lära sig, det vill säga vad som ska examineras. Detta gör att de bygger upp en falsk säkerhet av vad de kan. De tycker att teorier om identitetsutveckling är intressanta men tror inte att det hjälper dem att lära sig i sina studier, eftersom studier handlar om att enbart lära in vissa givna kunskaper. Detta visar just på problemet då kunskap hanteras instrumentellt. Dessa studenter utvecklar sällan en känsla av att kunna något, att veta något, utan bara en känsla av att kunna memorera något. Vidare finns också en syn på kunskap som en färdigproducerad vara som finns att konsumera, inte som något som utvecklas genom oss människor.

Vad kan praktiker lära sig av din forskning?

Jag har i flera projekt arbetat med interaktiv forskning där forskare och praktiker tillsammans försöker skapa kunskap utifrån olika perspektiv och detta tror jag är en viktig typ av forskning att utveckla. Jag ser mig också som en praktiker i och med att jag är universitetslärare och använder min forskning aktivt i min undervisning samt i mitt övriga engagemang på universitetet.

För varje enskilt lärande individ hoppas jag att min forskning ger en grund för att förstå att våra identiteter i hög grad är formade av vår egen bakgrund och våra egna erfarenheter men att människor alltid har möjlighet att utvecklas genom att reflektera över dessa och skapa nya sätt att tänka och handla. Att detta också är krävande känslomässigt, socialt och kognitivt är del av att utvecklas, något som lätt försvinner i dagens diskussion om lärande.

För universitetslärare och studenter hoppas jag att min forskning bidrar till en förståelse för att universitet är en miljö där människor med olika identiteter deltar vilket påverkar samspel och lärande, intresse och motiv. Förhoppningen med detta är att kunna ta hänsyn till dessa olikheter i att skapa en god lärmiljö för alla.

I arbetslivet hoppas jag att min forskning kan bidra till att förstå att yrkesidentiteter har stor betydelse för vad som utförs och lärs i vardagen, vilket i sin tur behöver beaktas vid exempelvis planerad förändring.

Vad blir ditt nästa steg?

Jag har börjat intressera mig för relationen mellan lärande i högre utbildning, arbete och bildning. Anställ­nings­­­barhet är idag ett honnörsord och krav ställs på att högre utbildning ska leda till att män­niskor blir anställnings­bara. En risk med denna utveckling är att människor utvecklar ett instrumen­tellt lärande istället för bildning vilket på sikt påverkar samhällsutvecklingen. Vi har här inlett ett samarbete med kollegor från moderna språk, där vi hoppas kunna utveckla gemensamma kunskaper om identitets­utveckling i relation till språkstudier för att kunna problematisera vad utbildning i språk leder till. Språk kan sägas vara särskilt intres­sant i detta sammanhang då språkstudier omfattar både en mer instrumentell (språket i sig) och en mer bildningsorienterad (litteraturstudier) sida.

Camilla Thunborg, docent i pedagogik.