ENCELL

Nationellt kompetenscentrum för livslångt lärande

Månadens forskarintervju Roland S Persson

I månadens forskarintervju får ni träffa Roland S Persson, som är professor i pedagogisk psykologi vid Högskolan för lärande och kommunikation. I sin forskning intresserar han sig bland annat för hög prestation (talang) och särbegåvning.

Vad handlar din forskning om?

Det är en sådan där fråga med ett nästan Nobelprisvinnande svar: svårt att svara på med några få och enkla ord. Det har alltid varit min övertygelse att man ska följa sin nyfikenhet och sitt genuina intresse när det gäller forskning. Därför började jag en gång i tiden med att studera musikbeteenden: hur lär sig morgondagens musiker sitt konstnärliga yrke? Och inte ointressant i sammanhanget förstås: Vad är den musikaliska ”känsla” som gör att en musiker anses särskilt begåvad? Därefter blev jag intresserad av den stress som yrkesmusiker ofta ger uttryck för och upptäckte att en konstnärlig själ, med allt vad det innebär, sällan passade in i en rationalistisk och marknadsanpassad omgivning. De behöver alltid få uppleva relativ frihet för sitt konstnärliga utövande för att alls kunna vara kreativa på ett originellt och meningsfullt sätt.

Från intresset för kreativa yrken och deras förutsättningar i samhället gled jag ganska naturligt in på studiet av kompetens och förmåga och i synnerhet hög eller extrem förmåga. Vad är till exempel ”talang”? Efter 20 års studier av detta ganska svårfångade fenomen vet jag att det råder en ganska stor förvirring bland samhällets olika intressenter om vad som menas med talang. Denna förvirring är dessutom global. Marknaden menar en sak, den akademiska världen menar något annat, våra politiker vet inte riktigt vilken förståelse man ska luta sig mot och våra utbildningssystem har en fjärde förståelse för begreppet. Fast i Sverige har under efterkrigstiden detta begrepp dessvärre i hela utbildningssystemet mycket medvetet gjorts till ett tabu. Alla är lika har det hetat. Ett större ideologiskt misstag har nog aldrig det svenska skolsystemet tidigare begått. Individer är ofta väldigt olika och i många olika avseenden också vad gäller begåvning och förmåga till kunnande. Det är först de sista tre åren som skolan och dess politiker har ändrat åsikt i detta avseende. Nu är det lagligt att vara begåvad i skolan igen!

Genusroller har också fascinerat mig något och är en del av min forskningsbakgrund. Fast under senare år har intresset för samhället, de högbegåvade (och högkompetenta) och deras funktion och situation helt fångat mitt intresse. I det globala forskarsamfundet som sysslar med dessa frågor är jag den som har bidragit med ett biologiskt-evolutionärt perspektiv på dessa fenomen. Homo Sapiens är en primat, en mycket social djurart som drivs av väldigt fundamentala motiv oavsett sammanhang och tillfälle. Denna dimension i förståelsen av kompetens, begåvning och organisation uppmärksammas sällan av forskare eller arbetsplatser. Ändå är den grundläggande för förståelsen av socialt samspel. Jag har sedan 2004 ägnat dessa frågor mycket tid. Hittills har de i huvudsak resulterat i teoretiska ramverk, som senare förhoppningsvis går att omsätta i empiri och tillämpning.

Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?

Är man intresserad av människan i en organisation och människan i samhället som en social funktion blir också ”vuxnas lärande” intressant. Man skulle i evolutionära termer enkelt kunna byta ut begreppet vuxnas lärande med adaption, det vill säga anpassning till en föränderlig miljö för bättre överlevnadsvillkor.

Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?

Absolut! Hur långt kan man driva vuxnas lärande som en samhällelig ideologi och som praktiska åtgärder, utan att tänja för mycket på gränserna för naturlig utveckling och faktiskt få ett allt annat än planerat och positivt resultat av vuxnas lärande? Med ökande ålder finns ett naturligt behov hos de flesta att vilja ”slå sig till tro” och existera i en tillvaro med inte allt för stora förändringar. Det finns undantag naturligtvis. Somliga individer är, i psykologiska termer, sensationssökande. De njuter av konstant förändring och söker gärna upp utmaningar som också medför en viss personlig risk. Dessa individer lever för ”adrenalinkicken”. Forskningen har inte så vitt jag vet kartlagt hur stor del av en befolkning som har denna egenhet, men de torde inte vara många. Folk är som regel som folk är mest och det betyder ett behov av en lugnare livsstil ju äldre vi blir och stora förändringar innebär en allt mera påträngande stressfaktor. Man kan alltså mycket väl tänka sig att marknadens och politikernas krav på konstant föränderlighet vad gäller både plats och kompetens är något som fungerar på ett positivt sätt upp till en viss ålder och i någon mån beroende på typ av person. Men om man drar alla i en befolkning över en kam och menar att alla ska vara beredda till förändring alltid, så lär samhället få skörda fler offer än man skördar marknadsmässiga och välfärdsmässiga framgångar. Vuxnas lärande är således ett viktigt begrepp på många olika sätt, och jag tror det allra viktigaste är att man förstår och tar hänsyn till hur den enskilda individen faktiskt fungerar.

Vad kan praktiker lära sig av din forskning?

Jag tror främst att faktiskt förstå sina väldigt kompetenta och/eller högbegåvade anställda och vad som krävs av arbetsgivaren för att dels behålla dessa individer som anställda och naturligtvis också att få dem att utnyttja sin avsevärda förmåga till arbetsgivarens fördel. Den mer generella termen för detta område av forskning och tillämpning är förstås ”Talent Management”.

Hur ser samhället ut om, säg 10 års tid, med avseende på det intresseområde som du ger uttryck för i både din forskning och din undervisning som professor?

Jag måste tyvärr tillstå att min framtidsvision är en aning dyster. Jag ser allt för många tecken på bristande förståelse och kunskap, och därför också sällan någon framförhållning. Man är allt för ofta ointresserad av vad åtgärder idag leder till om 25 år eller längre. Men jag tror samtidigt att mycket kan åtgärdas för att vända vissa för samhället och arbetsmarknaden negativa trender. Vi får göra vårt bästa och sträva mot att utveckla det som faktiskt är hållbart och resulterar i arbetstagarnas entusiasm, tillfredställelse och hälsa, vilket alla gånger ger oss alla en bättre chans att omfamna … vad är det studentsångarna brukar sjunga på Valborg? Jo, ”den ljusnande framtid är vår”. Fast så ljus lär den inte bli om vi sopar samhällsbehov under mattan därför att ingen makthavare förstår behoven!

2014-06-12
ENCELL
2014-06-12
Genom att surfa vidare på JU.se godkänner du att vi använder cookies. Mer information