Mimer firade 25 år av folkbildningsforskning

Den 17 maj firade Mimer – Nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet 25 år. Detta uppmärksammades med ett symposium där folkbildningens utmaningar stod i fokus.

Mimer är ett nationellt program för folkbildningsforskning, som inrättades 1990 vid Linköpings universitet till följd av ett riksdagsbeslut. Sedan dess har Mimer arbetat med att stödja folkbildningsforskning i hela landet, skapa nätverk och sprida forskningsresultat – något som de uppmärksammade den 17 maj genom att bjuda in företrädare från olika delar av folkbildningsvärlden till ett 25-årssymposium.

Det är viktigt att forskare och praktiker tillsammans blickar framåt och diskuterar hur folkbildningsforskningen kan utvecklas, inledde Henrik Nordwall, föreståndare för Mimer.

Symposiet fortsatte sedan med att Kent Waltersson, universitetsdirektör vid Linköpings universitet, hälsade deltagarna välkomna till Linköpings universitet. I sitt inledande tal introducerade han publiken för symposiets tema "Folkbildningsforskningens utmaningar".

Det saknas verkligen inte utmaningar inom det här området, konstaterade han.

Något som han lyfte fram som en ständig utmaning är utbildningens och folkbildningens avgörande roll för att människor ska lyckas i dagens kunskapssamhälle.

Går det att skilja folkbildningen från staten?

Symposiets nästa föreläsare var Samuel Edquist, docent i historia vid Uppsala universitet, som höll en presentation om relationen mellan stat och folkbildning.

Är folkbildning och stat något som verkligen går att dra en tydlig gräns mellan? inledde han.

Enligt Samuel är svaret på den frågan nej, både ur ett historiskt perspektiv och om man ser till hur relationen ser ut idag.

Historiskt sett har folkbildare bejakat det statliga inflytandet och många folkbildare har själva varit drivande politiker. Idag tillhör viss folkbildning även offentlig sektor.

Ett exempel på hur staten har influerat folkbildningen är styrningen genom statsbidrag. Detta har bland annat påverkat folkbildningens organisationskultur och till och med själva definitionen av folkbildning.

Folkbildningens roll i digitaliseringen

Nästa talare på programmet var Lina Rahm, doktorand i pedagogik vid Linköpings universitet. Hon deltar i ett forskningsprojekt om deltagares medborgarskapande inom och utanför vuxenutbildning och folkbildning. I sin presentation talade hon om folkbildningens roll i digitaliseringen kopplat till medborgarskap.

Digital kompetens beskrivs som en förutsättning för det livslånga lärandet, och vice versa, berättade hon.

Lina betonade att digital delaktighet har blivit en nödvändighet för att vara medborgare och aktivt kunna delta i dagens samhälle. Med andra ord handlar tillgången till digitala verktyg och kunskapen om hur man använder dem om ett demokratiarbete – och att folkbildningen har en viktig roll att fylla i detta arbete är det många som är överens om.

Att demokratisera digitaliseringen är en uppgift i paritet med den när befolkningen skulle lära sig läsa och skriva, säger Lina och citerar skriften "Vägval & Vilja – Om studieförbundens och folkhögskolornas roll och uppgifter i dagens och morgondagens samhälle" från 2013.

Folkbildning i individualiseringens tidevarv

Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet, fortsatte på samma tema som Lina och berättade mer om det forskningsprojekt om medborgarskapande där de båda är involverade. Den studie som Andreas presenterade under symposiet handlar om hur olika idéer om individualisering kommer fram i lärares och elevers berättelser om vuxenutbildning och folkbildning.

Vi har intervjuat elever och deltagare, samt lärare inom komvux och folkhögskola och jämfört dessa med varandra, förklarade han.

Ett intressant resultat i studien är att deltagares och lärares berättelser är relativt samstämmiga när de beskriver folkhögskolan som en plats för kollektivt medborgarskapande. Det som skiljer lärarnas och deltagarnas svar åt är att lärarna tycker "att det var bättre förr".

Deltagare ser kollektivt medborgarskapande som något som sker idag vid folkhögskolorna, medan lärare ser kollektivt medborgarskapande som något som skedde i en svunnen tid då deltagargruppen passade in i kollektiva ideal.

Med utgångspunkt i denna studies resultat skulle en framtida utmaning kunna ligga i hur folkhögskolan ska bemöta detta. Är det deltagarna som ska ändra på sig eller folkhögskolan – eller kanske både och?

25 år av folkbildningsforskning

Efter Andreas tog Ann-Marie Laginder plats på scen. Hon var Mimers föreståndare mellan 1999 och 2012 och har en gedigen kunskap om hur Mimer arbetat genom åren. I december 2015 släppte Mimer en bok om sina första 25 år – och Ann-Marie var den som fått i uppdrag att skriva den.

Vad säger det här 25-årsperspektivet om folkbildningsforskningens utmaningar över tid?

I sin presentation konstaterade Ann-Marie att behovet av att definiera folkbildning alltid har varit stort, både bland forskare och folkbildare. Att ringa in vad folkbildning verkligen är, har också varit nödvändigt för att kunna forska om det.

Mimer har alltid haft en öppen hållning till vad som är folkbildningsforskning, vilket är viktigt inte minst när det gäller att få med internationella perspektiv på folkbildningens svårfångade karaktär.

Precis som Henrik Nordwall, lyfte Ann-Marie fram mötet mellan folkbildare och forskare som avgörande för att fortsätta utveckla folkbildningsforskningen.

Panelsamtal om folkbildningsforskningens utmaningar

Symposiet avslutades med ett panelsamtal där Lena Hallengren, ordförande i utbildningsutskottet i riksdagen, Eva Åström, ansvarig för Enheten för uppföljning och utvärdering vid Folkbildningsrådet, Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet och Andres Fejes diskuterade folkbildningsforskningens utmaningar.

Eva Åström betonade vikten av att synliggöra folkbildningsforskningen och att bredda perspektivet.

Det behövs fler aktörer än Folkbildningsrådet, eftersom det inte ligger i vårt uppdrag att stå för forskningen, förklarade hon.

Lena Hallengren lyfte fram att folkbildningsforskningen behövs som en motpol till den krassa verklighet där folkhögskolorna idag ofta styrs av att ta uppdrag som ger dem pengar.

Flera tendenser i samhället visar att bildning är oerhört viktigt, menade hon.

Kerstin Rydbeck lyfte fram behovet av att studera och forska om de bildande verksamheter som finns utanför den organiserade folkbildningen.

Jag skulle vilja lyfta fram deltagarperspektivet. Hur tillgodoser människor sitt bildningsbehov? undrade hon.

Andreas Fejes avslutade med att påpeka att folkbildning och vuxenutbildning ofta hamnar i skymundan i politiska diskussioner om utbildning.

Det är viktigt att vi forskare också vågar vara politiska, avslutade han.

Vill du veta mer om Mimer?

Mimer - nationellt program för folkbildningsforskning inrättades 1990 vid Linköpings universitet efter ett riksdagsbeslut.

Mimer är organiserat som ett nätverk av folkbildningsforskare från olika discipliner och lärosäten samt av folkbildare från hela landet. Mimer har sin bas inom avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande, vid institutionen för beteendevetenskap och lärande (IBL), Linköpings universitet.

Besök Mimers hemsida här.

2016-06-03