ENCELL

Nationellt kompetenscentrum för livslångt lärande

Sverige behöver en framtidsorienterad utredning om livslångt lärande!

Kenneth Abrahamsson, docent i pedagogik vid Stockholms universitet och adjungerad professor i arbetsvetenskap och lärande vid Luleå tekniska universitet, har sedan 1970-talet haft ett stort praktiskt och teoretiskt engagemang i utbildnings- och arbetslivsfrågor. Han menar att det svenska systemet för utbildning och livslångt lärande inte är tillräckligt förberett för morgondagens krav. För att råda bot på detta efterlyser han, i likhet med Storbritannien, en utredning om Livslångt lärande gärna med sikte på 2040.

Lifelong learning in the UK compares poorly internationally, is heavily skewed towards wealthier socio-economic groups, and is disproportionately consumed by younger people. This is happening at the time that automation is predicted to replace jobs and economic trends indicate that adaptability will be an increasing priority for individuals and the UK.

Future of Skills&Lifelong Learning, Government Office for Science, UK 2017

Ett av mina intressen är framtidstänkande för utbildning och arbetsliv. På sjuttiotalet jobbade jag på dåvarande UKÄ (som tillkom 1964 och lades ned 1977) och senare UHÄ. Vi engagerade oss starkt i begreppet återkommande utbildning: att man skulle varva utbildning, arbete och andra aktiviteter över yrkesbanan och inte packa in all kunskap i en ryggsäck under ungdomsåren. Sedan tog idéer om livslångt lärande över, vilket i praktiken har resulterat i längre utbildning i unga år!

Redan i början av sjuttiotalet hade Torsten Husén gett ut boken Utbildning år 2000. Utvecklingstendenser i dagsläget och på sikt. Det var ett projekt från Skolöverstyrelsen där man med konferenser, intervjuer och delfiteknik engagerade ett fyrtiotal ledande skolexperter och forskare, varav endast tre var kvinnor! Projektet utgick från olika samhällsmodeller och behandlade även arbetsfördelningen mellan stat och näringsliv. Som exempel väcktes frågan om att ge statsbidrag till företag som erbjöd bred utbildning av allmänt intresse. Samtalen handlade också om produktivitet, effektivt och skolans arbetsformer som ger en känsla av pedagogiskt ingenjörstänkande. Man frågade också om ökad kvalitet alltid behöver leda till längre utbildningar.

Under åttiotalet jobbade jag själv i en av Skolöverstyrelsens (SÖ) långa korridorer i Garnisonen på Karlavägen i Stockholm. Vi ägnade en del tid åt långtidsbedömningar inom utbildningsområdet där jag ibland bidrog med texter. Under SÖ-tiden tog jag initiativ till två böcker med lite framtidstouch. Den första hette Den nya utbildningsklyftan – 90-talets utmaning och utkom 1986. Tanken var att lyfta fram generationsklyftan i utbildningspolitiken och att det inte var grundskoleutbildning utan utbildning på gymnasial nivå som skulle vara referenspunkt när man analyserade utbildningsklyftan i samhället. Tillsammans med Albert Tuijnman, internationell pedagogik vid Stockholms universitet, och Sven Sundin, SCB, följde vi upp denna bok 1988 med en liten framtidsprognos på temat Det stora kunskapslyftet – svensk vuxenutbildning inför 2010. Den byggde på en analys av olika scenarier när det gällde att utjämna utbildningsklyftan. En rad andra forskare och författare som då var engagerade i utbildningens framtidsfrågor medverkade.

I början av nittiotalet och parallellt med nedläggningen av SÖ medverkade jag i en bakgrundsrapport inför en OECD-granskning av svensk utbildningspolitik under åttiotalet The Swedish way towards a learning society. Senare kunde jag beklaga att jag inte patenterat begreppet Kunskapslyft eftersom regeringen storsatsade på vuxenutbildning med Kunskapslyftet under mitten av nittiotalet. Kunskapslyftskommittén genomförde ett stort antal analyser om vuxenutbildning och vuxnas lärande. Efter millennieskiftet har också ett stort antal utredningar genomförts om gymnasieskolan, yrkesutbildningen och högskolan. Stor uppmärksamhet har också ägnats validering, digitaliseringens betydelse för lärandet och frågor om validering och bedömning av kunskaper och färdigheter förvärvade i informella miljöer. Även inom folkbildningsområdet har ett stort antal utvärderingar genomförts.

Kanske är det nu dags att ta initiativ till en långsiktig utredning om förutsättningarna för det livslånga lärandet fram till 2040 istället för att göra punktinsatser på olika delområden inom utbildning och lärande. En sådan utredning redovisades förra året av Government Office for Science, Storbritannien, på temat Future of Skills & Lifelong Learning. Det som imponerar med rapporten är det rika underlaget med ett tjugotal delstudier av ledande brittiska forskare.[1]

Flera av slutsatserna har relevans för Sverige. Många ungdomar misslyckas i skolan och det ställer krav på vuxenutbildning, behov som i Sverige förstärks av en stor grupp nyanlända med bristande skolgång. Arbetsgivarna tycker inte att ungdomarna är förberedda för arbetslivet. Det finns ett stort gap mellan utbud och efterfrågan. Rapporten talar också om att det finns ett ”low skills equilibrium” där det saknas incitament att utveckla sin kompetens. Avslutningsvis pekas på att deltagandet i utbildning sjunker kraftigt med ökad ålder.

Sverige har haft ett system för utbildning och livslångt lärande med stora satsningar på formell vuxenutbildning och yrkesutbildning och en internationellt sett omfattande folkbildning. I tider av omfattande förändringar i samhälle och arbetsliv och en växande kritik mot skolan finns det dock skäl att ställa frågan om dagens system är tillräckligt förberett för morgondagens krav. Mitt svar är nej. Därför bör vi i likhet med Storbritannien ta initiativ till en utredning och policystudier om Livslångt lärande 2040. I första ledet borde den vara fristående från politikens låsningar och mer oberoende se framåt.

Ett litet försök i den riktningen gjorde vi för något år sedan i tankesmedjan Digital utmaning, där vi skissade på direktiv för en utredning om fortbildning och livslångt lärande på högskolenivå.[2] Vad som behövs är ett vidare perspektiv där formell utbildning, icke formell utbildning och informellt lärande ses i ett sammanhang. Frågor om kompetenskonton och omställning i arbetslivet liksom folkbildning, medborgarskap och civilt samhälle bör uppmärksammas i perspektivet av livslångt lärande. Ytterligare en inspiration kan vara att EU nyligen tagit initiativ till en översyn av de åtta nyckelkvalifikationerna för livslångt lärande.[3] Under många år hade Sverige en ledande position i dessa frågor men frågan är om vi håller på att hamna på efterkälken när det gäller strategiskt framtidstänkande. Vem ska vända utvecklingen?

Kenneth Abrahamsson, seniorkonsult och adjungerad professor i arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitet

 

[1] https://www.gov.uk/government/publications/future-of-skills-and-lifelong-learning

[2] http://digitalutmaning.se/radslag/radslaget-utbildning-och-omstallning/

[3] https://ec.europa.eu/sweden/news/20180218-utbildning_sv

Kenneth Abrahamsson
2018-01-25
ENCELL
2018-01-25
Genom att surfa vidare på JU.se godkänner du att vi använder cookies. Mer information