En julsaga, av Anders Dybelius

Anders Dybelius sitter i en historisk skolmiljö.

"Mormor fick alltid läsa det stycket två gånger."

Forskaren och historikern Anders Dybelius intresserar sig särskilt för berättelser och berättande. Narration. På forskarbloggen Vertikals skriver han om berättelser från sin egen barndom, och från generationerna före honom. Och hur vår berättelse ter sig idag, pandemiåret 2020:länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Det har gått många år nu. Det är bara någon dag kvar till julafton. Jag sitter i köket hos min mormor Greta. Hon är ganska liten till växten och hennes figur är nätt. Mormor har en flickas figur. Hon är lågmäld och mjuk i rösten. Hela hennes varelse andas trygghet och hon är en enda stor famn. Saffran, kanel och gran blandas med allehanda andra dofter. Det doftar jul! Det sägs att luktsinnet är den kraftigaste minnesfunktionen vi har.

Anders använder sig ofta av berättelser i mötet med studenterna, och har i en intervju tidigare i höst berättat hur små fragment av riktiga människors historia ger sammanhang och en krok att hänga upp historiens stora skeenden på.

– Då blir det som en efterbrännkammare, berättelsen blir precis likadan men det är som att det förstärker det jag står och säger.

Anders bjöd oss även då på en berättelse. Han skrev ner den hisnande historien om när en avskedsgåva till en kollega höll på att sluta i förskräckelse:

Den 64-årige snart pensionerade manlige chefen inom försvarsindustrin är ovetandes om vad som väntar. För presenten står fyra av hans kollegor och en utomstående som ska genomföra ”överlämnandet av presenten”. Det är en vanlig vardag mitt i veckan i mars 2019. Vi befinner oss i Saint-Dizier i östra Frankrike.

2020-12-15