Striden om Jönköpings privilegiebrev

Under flera år har en tvist pågått mellan Jönköpings kommun och svenska staten, i form av Riksarkivet, om var Jönköpings privilegiebrev från 1284, samt fyra andra urkunder, ska förvaras. En tvist som till sist fick avgöras i domstol.

Torsdagen den 18 maj 1284 är för Jönköping, men även för hela riket, en historisk dag. Den dagen satt kung Magnus Birgersson, i historien känd som Magnus Ladulås, på Alsnö och undertecknade stadsprivilegiebrevet för Jönköpings stad. Ett stadsprivilegiebrev som är Sveriges, och kanske världens, äldsta och bäst bevarade.

Kung Magnus Birgersson, son till Birger jarl, gav i privilegiebrevet Jönköpingsborna rätten att hålla två årliga marknader - på helgonen Antonius och Franciskus festdagar den 17 januari respektive 4 oktober. Kung Magnus motivering till detta var en begäran från och av våra synnerligen trogna stadsinnevånare i Jönköping.

Har aldrig flyttats från Jönköping

Privilegiebrevet från 1284 är ett av fem privilegiebrev som aldrig flyttats från Jönköping. I 737 år har det förvarats i staden. Det har räddats undan tre stadsbränder samt ett otal fiendearméer som i tid och otid härjat Jönköping och dess omgivningar.

– Detta var under medeltiden och i början av tidig modern tid Sveriges mest krigshärjade område. Tack vare stadens omsorgsfulla bevarande av brevet är det Sveriges äldsta och med största sannolikhet idag världens äldsta och bäst bevarade privilegiebrev, säger Anders Dybelius, universitetslektor i historia på Högskolan för lärande och kommunikation på Jönköping University, som har skrivit flera texter om privilegiebreven.

Här kunde historien ha slutat. Men så i februari 2019 kom Riksarkivet fram till att privilegiebrevet, samt fyra andra urkunder som berör Jönköping och Gränna, tillhör staten och ska förvaras i Landsarkivet i Vadstena. I ett brev till Jönköpings kommun begärde Riksarkivet att privilegiebreven ska överlämnas till Landsarkivet, eftersom man ansåg att de bara har lånats ut till Jönköping – trots att de alltid har förvarats i staden. Och här började en strid om breven som kom att pågå i lite drygt två år.

”Vi ska inte ha långlån”

Enligt Riksarkivet lånades handlingarna rent formellt ut till Jönköping och att det finns lånekvitton från 1980, 1992 och 1996. I dessa låneskrivningar är det formulerat att utlånen gäller tills vidare. Sedan dess har dock Riksarkivets låneregler ändrats – och det var anledningen till återkravet.

– Vi har gått igenom de gamla lån som vi har, och vi ska inte ha långlån utan bara kortare enligt de regler som gäller idag. Det gäller inte bara Jönköping och Gränna utan även andra, sade Landsarkivarie Kristina Birgersson till SVT i februari 2019.

I Jönköping vände sig däremot kommunen mot detta och hävdade att privilegiebreven aldrig har varit utlånade utan har hela tiden tillhört Jönköping.

– De så kallade kvittona på låneskrivningen från den 27 juni 1980 gällande privilegiebreven och där Jönköpings kommun förbinder sig att på anfordran omedelbart återställa breven har enligt vittnesuppgifter av den då juridiskt undertecknade personen 1980, aldrig uppfattats som ett lån. Inte heller har de två senare kvittona från den 2 november 1992 respektive den 5 juni 1996 rörande de andra privilegiebreven uppfattats som ett lån, säger Anders Dybelius.

Hamnade i domstol

Då Jönköpings kommun och Riksarkivet inte kunde komma överens gick det så långt att frågan hamnade i domstol, och i mars 2020 avgjordes den i Stockholms tingsrätt. Den 15 mars föll domen som till slut gav staten, i form av Riksarkivet, rätt. Privilegiebreven ska framöver förvaras i Landsarkivet och Jönköping får nöja sig med kopior.

Men hur kom tingsrätten fram till det?

Jo, de motiverade det med, som Riksarkivet hävdat, att dessa alltid har varit statliga handlingar. I domen utgår tingsrätten från det regelverk som tillkommit under det som kallas modern tid. Här avses en lag från 1902 där landsarkiven fick till uppgift att inom varje distrikt ta emot arkivhandlingar från bland annat kommunala arkiv samt stads- och kyrkoarkiv. Med stadsarkiv avsågs även rådhusrätternas arkiv. I denna leveransplikt ingick alla handlingar från 1801 eller tidigare. I domen hävdas att staden gavs dispens 1914 från utlämning av breven och att Jönköpings stad aldrig har ägt privilegiebreven. Staden fick enbart uppskov från staten att överlämna breven, vilket sedan inte har gjorts.

"Vi talar inte om kyrkböcker där en viss årtalsserie saknas och inte heller om flera hyllmeter av brev"

Tingsrätten gick på linjen att den så kallade proveniensprincipen är allenarådande för svensk arkivbildning sedan år 1902. I korthet innebär denna princip att handlingar från samma verksamhet ska hållas samman så att de kan studeras som en helhet. Det innebär att staten och Riksarkivet har rätt till allt. Att breven alltid har förvarats i Jönköping och aldrig funnits i statens ägo har, enligt tingsrätten, inte påverkat bedömningen av frågan om vem som har rätt till breven.

– Det går också att fundera på hur ingående staten, läs Riksarkivet, studerat detta dokument och förstått dess särskilda betydelse för Jönköping. Det är noterbart när tingsrätten skriver i domen att kung Magnus Birgersson författade brevet i Bjälbo. Det skulle därmed lika gärna kunna tillhöra Bjälbo som Jönköping. I själva verket är det skrivet i Alsnö på Adelsö i Mälaren. Domen för också med sig ett antal frågetecken ur ett lokalt och kulturellt arvsperspektiv. Privilegiebreven kan knappast betraktas som delar av en större enhet då varje brev är helt unikt. Vi talar inte om kyrkböcker där en viss årtalsserie saknas och inte heller om flera hyllmeter av brev, säger Anders Dybelius.

Kan ha stor betydelse

Den sjätte april gick tiden ut för Jönköpings kommun att överklaga domen till Svea hovrätt, något man till sist bestämde sig för att inte göra.

– Vi har drivit det här så långt som man kan göra, säger kommunstyrelsens ordförande Ann-Marie Nilsson till P4 Jönköping.

Anders Dybelius tror att domen kan komma att ha en stor betydelse för andra handlingar som kan tvingas att lämna sin ursprungliga geografiska hemvist:

– Domen kan innebära att handlingar från 1801 och äldre, och kulturellt unika kulturskatter som knyts till den aktuella platsen, aldrig längre kan ägas och förvaras i respektive stad utan alla dessa skulle omfattas av den så kallade leveransplikten från 1902. En kulturhistorisk dränering över hela vårt land som kan påskynda ett alltmer centraliserat land där ett flertal områden alltmer kämpar och värnar om sin kulturella identitet. Där kulturhistoriska värden har stor betydelse för orters tradition och identitet, inte minst ur ett turistnäringsperspektiv, säger han.