Resan till doktorshatten

Du sitter vid ditt skrivbord, dagar och nätter, på helger och ledigheter, och skriver på ett examensarbete som långsamt börjar ta över ditt liv… Varför skulle någon någonsin vilja påbörja det femåriga maraton som en doktorsexamen innebär? Därför att, säger Orsa Kekezi, det faktiskt är roligare än man kan tänka sig och helt klart värt mödan. Orsa är en av de tjugosex doktorander som tilldelas den eftertraktade doktorshatten vid årets Akademiska Högtid.

Det var när Orsa skrev sin kandidatexamen som hon verkligen fick upp ögonen för forskning. Hon flyttade till Sverige från Albanien första gången som gymnasieutbytesstudent i Örebro, och en andra gång för att studera nationalekonomi vid Jönköping International Business School (JIBS).

– Något klickade i mitt huvud och jag insåg att det var det här jag ville göra, mer än något annat. Jag älskade tanken på att kunna välja en fråga, göra allt jag kunde för att analysera den och sen kunna ge ett svar på den vid slutet av dagen.”

Efter avslutad kandidat- och magisterexamen vid JIBS, bestämde sig Orsa för att följa sitt kall inom den akademiska världen. Första steget på karriärstegen? En doktorsexamen. Att söka en doktorandutbildning är lite som att söka arbete. Kandidater söker direkt till en avdelning/fakultet på ett lärosäte och de som lyckas få en plats får även finansiering i form av en månadslön. Orsa sökte och fick en av fem doktorandanställningar vid nationalekonomiska avdelning på JIBS och fick möjligheten att samarbeta med professor Charlotta Mellander, som också blev hennes huvudhandledare. Handledaren är en nyckelfigur – en guide och ett viktigt stöd under de kommande åren.

Charlotta Mellander sittar till vänster och Orsa Kekezi sittar till höger.. Båda sittar på trappen vid JIBS entrén.

Orsa Kekezi (till höger) med sin handledare professor Charlotta Mellander.

– Som handledare hjälper du till att skapa struktur i processen, du bidrar med dina nätverk, din akademiska erfarenhet av konferenser, kommunikation med redaktörer och så vidare. Det är viktigt att vara lyhörd för dina doktoranders behov - vissa behöver mycket hjälp, andra hatar detaljstyrning och måste få eget utrymme. Där måste du måste hitta rätt balans, säger Charlotta Mellander.

På JIBS är stödet som ges till doktorander mer som ett lagarbete där alla inom ämnet nationalekonomi är engagerade, vilket Orsa uppskattar.

– Du har dina huvudhandledare som du får mycket stöttning av, men på JIBS är hela avdelningen involverad till viss del, och du kan be vem som helst om hjälp. Under "Friday Tortures" är alla avdelningens professorer där för att ge feedback på det du har arbetat med, men också för att diskutera hur dina kurser går och hjälpa dig att planera för de kommande månaderna.

De viktiga milstolparna

Och så, med nationalekonomiavdelningens stöd i ryggen, påbörjade Orsa sin femåriga resa. Det blev många milstolpar på vägen till doktorshatten. Den första var forskningsförslaget (research proposal) där ämnet definieras, avhandlingens raison d’être. Efter det samlades 120 högskolepoäng in, vilket följdes av ett års undervisning. De två sista åren ägnade hon åt skrivandet på den akademiska avhandlingen och sex månader innan disputationen höll Orsa sitt ”final seminar” där hon presentarede avhandlingens olika delarna.

"Det är svårt att lyssna på kritik och släppa en text du har arbetat med, som har tagit över ditt liv och blivit din "baby". Men här är mitt bästa tips – kill your darlings."

Orsa Kekezi stands facing a wooden board on the left. She has a hammer in her hand and is nailing her paperback thesis to the board.

Orsa Kekezi spikar upp sin avhandling på JIBS avhandlingsvägg. Spikningar äger rum tre veckor innan disputationen, i samband med att avhandlingen offentliggörs.

– För mig var den största milstolpen att komma fram till vilka fyra artiklar som skulle ingå i min avhandling. Det var svårare att definiera frågorna än att faktiskt skriva artiklarna. Det fanns några idéer till olika artiklar som jag borde ha släppt på ett tidigt stadie, men det är inte lätt att göra det. Det är svårt att lyssna på kritik och släppa en text du har arbetat med, som har tagit över ditt liv och blivit din "baby". Men här är mitt bästa tips – kill your darlings, säger Orsa.

Att inse det faktum, att ditt hårda arbete är på väg i fel riktning, att du tycker det är svårare än du kunnat föreställa dig, den beska medicinen måste alla doktorander svälja någon gång. Charlotta Mellander har några råd till doktorander om just detta:

– Våga visa din svaghet, du behöver inte vara bäst. Om du är öppen med det du inte är så bra på kan du få hjälp av andra för att stärka de delar av ditt arbete som behöver det. Kritiken du får är inte personlig, den handlar inte om dig, utan om ditt arbete. En handledare finns där för att hjälpa dig att identifiera den feedback som du faktiskt ska agera på.

Slutprovet

Efter att ha passerat de stora milstolparna var målet äntligen i sikte – examinationen, ”viva voce” eller ”disputationen”, som för Orsa ägde rum i juni 2020, mitt under pandemin. Disputationen är vanligtvis ett tillfälle där man samlar framstående internationella forskare vid JIBS för att delta som examinatorer för den allmänna disputationen. Den här gången var det inte möjligt att genomföra eventet fysiskt. Orsa var därför, som många andra det året, tvungen att försvara sin avhandling via Zoom.

"Att doktorera är en fantastisk personlig resa där du investerar i dig själv och utvecklar ditt eget strukturella tänkande."

Printed copy of a blue paperback thesis nailed to a wooden board.

Orsas doktorsavhandling ”Labour mobility across jobs in space” undersöker arbetskraftsrörlighet i Sverige, vad händer när människor byter arbete, positiva och negativa konsekvenserna av detta, och vad som händer när människor rör sig mellan regioner.

– Jag var nervös, såklart, och jag hade tankar som "Jag kommer bli den första doktoranden vid JIBS som misslyckas med detta!” Men i verkligheten visade det sig att det sista seminariet innan disputationen var det värsta av allt för mig. Där läser en extern forskare eller "opponent" igenom dina texter och ger kommentarer – och du har ingen aning om vad dessa kommer att vara. Ett mardrömsscenario skulle vara om opponenten säger att ingen av dina artiklar är tillräckligt bra. Då har du bara sex månader på dig att fixa det!

Lyckligt nog var så inte fallet och sex månader senare, den 9 juni 2020, disputerade Orsa efter att ha försvarat sin avhandling. När hon ser tillbaka på sin doktorandresa vill Orsa understryka att det visserligen var tufft och krävde många, långa timmar, men det också var väldigt roligt.

– Jag fick resa mycket, gå på sommarskolor och konferenser, träffa andra fantastiska forskare från hela världen och uppleva andra forskningsmiljöer. Under resans gång, fick jag många nya vänner, särskilt bland de andra doktoranderna vid JIBS, som jag umgås med och pratar med ofta. Att doktorera är en fantastisk personlig resa där du investerar i dig själv och utvecklar ditt eget strukturella tänkande.

I och med den Akademiska Högtiden, där Orsa kommer att tilldelas sin doktorandexamen, känns det som att hon sluter cirkeln.

– Det kommer att bli annorlunda i år på grund av pandemin, men jag ser fortfarande fram emot det. Det är ett högtidligt tillfälle där du får stå framför dina kollegor, din familj och dina vänner och få ta emot ditt diplom och din hatt.

En sak är dock säker. Varje person som går upp på scenen den 25 september har ändlöst många timmar av hårt arbete och ansträngning bakom sig. En doktorsexamen handlar om att skriva en lång avhandling om ett originellt forskningsområde. Det handlar också till stor del om personlig utveckling, en intellektuell resa och till syvende och sist – en fantastisk prestation.

Vad händer under en disputation?

Vid en svensk disputation möter doktoranden en ”opponent”, en forskare från ett annat lärosäte, ofta från utlandet. En ordförande startar disputationen och sedan tar opponenten över. Opponenten presenterar doktorandens avhandling och ger sin egen tolkning av de metoder som används och resultaten som forskningen uppnår. Efter detta ifrågasätts doktoranden först av opponenten och sedan av granskningskommittén som består av tre professorer. Ofta uppmanas även allmänheten att ställa sina frågor. Därefter avslutas disputationen och granskningskommittén lämnas ensam för att överväga om doktoranden är godkänd eller inte. Deras slutliga beslut meddelas några timmar senare.