Hur gifter sig frihet med tydliga ramar?

Folkhögskolan har i forskningen visat sig ofta passa bättre för personer med neuropsykiatriska funktionshinder än vad den obligatoriska skolan gör. Därmed inte sagt att en ökad andel deltagare med särskilda behov inte är en utmaning, något som lärare och annan personal inom folkhögskolan ständigt arbetar med. Hur kombinerar man folkhögskolans frihetliga form med deltagares behov av styrning och förutsägbarhet?

Elise Arnell

Elise Arnell är lärare på Helsjön folkhögskola, som ligger mellan Varberg och Kungsbacka. När hon fick höra talas om möjligheten att få kopplas ihop med en forskare för att under handledning utföra en mindre studie var inte frågan om hon skulle komma på en forskningsfråga, utan vilken av alla sina idéer som hon i så fall skulle gå vidare med. Möjligheten var för bra för att låta passera, utveckling både på ett personligt plan och i professionen.

– Jobbar man med folkbildning då måste man jobba med att bilda sig också, hela tiden. Det är den här ständiga jakten på nya spännande projekt, så att man också utvecklar sitt yrkesjag och utvecklas som människa, säger hon.

Elise är en av två folkbildare som har fått möjligheten från Föreningen för folkbildningsforskning att under ett år få handledning från en forskare för att undersöka något i sin folkbildningsvardaglänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Elise har kopplats ihop med Johan Söderman vid Göteborgs universitet och har påbörjat första delen i sin studie.

Precis som många andra lärare inom folkhögskolan ser hon och hennes kollegor att en ökande andel deltagare har olika former av npf-diagnoser, eller odiagnosticerad problematik liknande npf. Tidigare forskning visar att personer med olika diagnoser ofta utvecklas men även trivs bra på folkhögskolan.

– Vissa delar av folkhögskolan lirar väldigt bra med det här och det är därför de söker sig till oss. Men vissa delar är svårare, säger Elise Arnell.

Det spontana, det som växer fram utan att från början ha varit planerat, det som delvis gör folkhögskolan till en unik utbildningsform, det är där det kan skava för den person som har behov av struktur och att veta saker i förväg.

Under våren ska Elise intervjua lärare och deltagare, för att sedan tillsammans med dem och sitt arbetslag hitta metoder för vad som fungerar och inte fungerar. Under hösten ska sedan hela arbetslaget prova det systematiskt. Våren 2022 blir det utvärdering och förhoppningen är att det kan bli ett bidrag som fler inom folkhögskolevärlden kan ta del av.

– Vi gör jättebra grejer, och vi är duktiga på det vi gör, men vi är inte alltid säkra på varför vi är duktiga på det vi gör.

Hon välkomnar satsningen från Föreningen för folkbildningsforskning, men även den nya forskarskolan riktad speciellt mot folkhögskollärare som startar till hösten. Det finns oerhört mycket att göra, menar hon, både för att förbättra verksamheterna men även för att få legitimitet och tyngd utåt.

– Jag tror att det är en jätteviktig sak för folkbildningen för framtiden, att knyta praktiken till forskning. Där har vi ett stort utvecklingsjobb att göra, säger Elise Arnell.


Sara Bref


2021-05-26