Människor är alltid människor

Annika Cederfeldt är ansvarig för näringslivspolitisk utveckling på Handelskammaren i Jönköpings län. Det är ett arbete med högt tempo och stort kontaktnät, där hon får utlopp för viljan att vara med och driva utveckling och främja företagsamhet. Lika självklart som hon nu möter företagsledare och politiker i sin vardag, lika självklart var det vad hon skulle utbilda sig till efter gymnasiet: förskollärare.

Kvinna med mörkt långt hår och svart tröja

Redan i nian var bilden klar. Det var arbeta med barn hon skulle göra. Hon ser tillbaka på uppväxten i en liten ort i Småland och menar att världsbilden då, som tonåring, var oerhört begränsad. Den naturliga vägen att gå var att arbeta inom industrin, kanske i föräldrarnas företag, men ville man jobba med människor var det förskola eller skola som var alternativen.

Efter utbildningen, som justerades till fritidspedagog för att få träffa något äldre barn, arbetade hon såväl i Jönköping som i Stockholm och Paris. Hon var föreståndare, förskolechef, jobbade på fritids och testade en rad olika arbetsplatser. Men landade aldrig riktigt.

– Jag kände ganska snart när jag kom ut att det var något som skavde. Inte jobbet med barnen, det var mer organisationen, att jag inte passade in där. Det var inte rätt sammanhang för mig, säger hon.

I takt med att barngrupperna på fritids blev större upplevde hon att möjligheten att bedriva pedagogisk verksamhet blev mindre. Förutom vägen till rektor, vilket inte lockade, erbjöd yrket små möjligheter att ta sig vidare. Efter ett drygt decennium stod det klart att det enda rimliga alternativet var att byta karriär, men till vad?

Sökte upp bollplank

Annika tog med sig sina funderingar och gick till en studievägledare. Något som hon varmt rekommenderar andra att göra.

– Ta hjälp av en studievägledare för att bena ut, det är så mycket enklare när man sitter i en diskussion tillsammans. Man själv kanske inte kan sätta fingret på vad det är som skaver. Man kan inte se det framför sig för att det är så mycket tankar som snurrar. Ta hjälp av de duktiga studievägledarna som finns. Våga. Man fixar det, det gör man.

Och det gjorde hon. 2014 kom Annika in på det treåriga programmet industriell organisation och produktion på Tekniska högskolan i Jönköping. Under våren hade hon läst in gymnasiematte och samhällskunskap.

– Jag läste inte matte på gymnasiet. Jag ansåg att jag var så dålig på matte, jag hatade matte.

Den femtonåriga Annika, hon som skulle bli förskollärare, kunde inte matte tyckte hon. Hon valde bort det helt på gymnasiet och bilden av sig själv som någon som inte kan matematik hängde kvar. Men nu var det bara att utmana sig och lösa det helt enkelt. 40-åriga Annika visade sig klara matten galant. Även högskolematten.

– Jag tycket att det var skitkul. Jag fick femma på min sista mattetenta!

Trivs i akademin

Tre år på högskolan mitt i arbetslivet sammanfattar hon som ”roliga och utvecklande”, ”en jätteförmån” och hon beskriver att hon varje morgon nästan stod och hoppade för att få gå till skolan.

– Jag märkte skillnad mot många av mina klasskompisar, jag var studiemotiverad på riktigt och även väldigt målinriktad. Jag hade inte tiden att lattja bort det.

Med små barn hemma, ett hästintresse med träning och tävling, en vilja att engagera sig extra i forskning och samverkan runt utbildningen samt stöttning från sina närmaste svischade de tre åren förbi. Ekonomin medgav visserligen inga stora utsvävningar under tiden, men det var heller inte drivkraften. Språnget från fritidshem till industri och näringsliv var ett sökande efter ”rätt” sammanhang, och faktiskt var det aldrig något språng. Bara en rad steg efter varandra.

– Många tyckte att det var en väldigt stor förändring som jag gjorde. För mig var det aldrig det, det var inget konstigt. Jag såg aldrig det hoppet från fritidspedagog till ingenjör för jag ser ju bara mig själv. Jag är ju med mig och mina tankar hela tiden, för mig hade den här processen varat så länge. Utifrån ser man bara hoppet.

Viktiga erfarenheter

Annika jobbar fortfarande med människor, bara på ett annat sätt än tidigare.

– Jag ångrar absolut inte den pedagogiska utbildningen eller den tid jag hade i skolan för jag har med mig så otroligt mycket därifrån. Jobba med människor, alla möjliga människor. Jag blir aldrig förvånad för jag har träffat så många föräldrar och barn.

Hon återkommer till studievägledaren på högskolan. Den ovärderliga hjälpen att få rätsida på det som skaver och få överblick över alternativen. Och att mitt i livet inte sitta fast i de val man en gång gjorde.

– Det är kanske inte sanningen om mig själv jag sitter med.


Sara Bref

 

2020-08-27