Vem ska lära oss att älska läsning?

För ett par år sedan, när det gick att intervjua människor utan att hålla avstånd, träffade jag Åse Hedemark på trappan utanför Carolina Rediviva i Uppsala. Åse är lektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid institutionen för ABM (arkiv, bibliotek och museer) vid Uppsala universitet och när vi träffades hade hon nyss dragit igång ett nytt forskningsprojekt, tillsammans med kollegor vid Högskolan i Borås.
– Det handlar om att titta på hur man från politiskt håll har konstruerat en idealbild av vilken läsning och vilka läsare som är eftersträvansvärda, berättade hon.

I projektet Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945-2017länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster skulle tre forskare gå igenom bibliotekspolitik, litteraturpolitik och utbildningspolitik för att analysera hur politiker har försökt skapa läsande medborgare. Hur läsning har diskuterats socialt och politiskt.

– Den övergripande frågan är vilka problem som läsningen anses och har ansetts kunna lösa, sa Åse Hedemark när vi träffades.

– Man hoppas att medborgarna ska bli mer medvetna genom läsning. Därför har debatterna ofta handlat om att folk läser för lite, fel sorts böcker, att man lägger för mycket tid på andra medier och en rädsla för ny teknik, förklarar Linnéa Lindsköld, universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås i en annan intervju vid projektets startlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Bibliotek, litteratur och utbildning

Åse Hedemark har fokuserat på bibliotekspolitik, Linnéa Lindsköld på litteraturpolitik och Anna Hampson Lundh, universitetslektor och docent från Högskolan i Borås, på utbildningspolitik.

Nu har resultaten börjat publiceras. I artikeln Constructing the Desirable Reader in Swedish Contemporary Literature Policylänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster skriver de att huvudproblemet formuleras som minskade läsvanor och sämre läsförmåga hos barn och unga, vilket ses som ett hot mot så väl lärande som demokrati, läskultur, Sveriges ekonomiska konkurrenskraft och bokmarknaden. Skulden läggs på skolsystemet, föräldrarna och användningen av datorer och internet. Och det ska botas genom ”rätt” litteratur. När den läsande medborgarens alla dygder beskrivs blir den icke-läsande medborgaren skadlighet samtidigt formulerad.

”Liknande uppdelningar konstrueras kring ung/vuxen, elev/lärare, barn/förälder och son/far, där den senare förväntas göra den förra till en läsare och därmed ett önskvärt subjekt.”

Förskjutning av ansvar

De visar även i publikationen Constructing the literate child: an analysis of Swedish literature policylänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster hur diskussionen har ändrats, från att handla om bristen på tillgång till högklassig litteratur till att fokusera på bristen på läsförmåga som det främsta problemet. Man har i de nyare policytexterna lagt ansvaret för att lära barn och unga om vikten av läsning hos föräldrarna, medan det förr ansågs ligga hos skola och bibliotek.

”The results presented in this study shed light on the changing conditions for library work.”

”I dag framstår den allt mer segregerade skolans möjligheter till likvärdighet som sämre. Plats åter på scen för föräldern som pedagog.” skrev Linnéa Lindsköld i tidningen Arbetet 2018länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, där hon menade att det ur ett internationellt perspektiv är uppseendeväckande och exotiskt att pappor i Sverige anses kunna spela en positiv roll för de svenska barnens läsvanor.

Ytterligare några publikationer är på gång i projektet, som närmar sig sitt slut. Forskartrion har lyft fram en frågeställning som har funnits åtminstone sedan efterkrigstiden, hur barn, unga och vuxna kan lockas ta de få stegen uppför trappan där jag och Åse träffades, för att sedan ta del av något av allt det underbara som finns innanför Carolina Redivivas dörrar. Forskartrion har även belyst de kanske lite mer obekväma frågorna för vems skull någon ska läsa, vad som anses vara tillräckligt bra litteratur för att ”räknas” samt vem som bestämmer det. I ett kapitel med titeln So bad it should be banned: Judging the aesthetic of comicslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster beskriver Linnéa Lindsköld hur diskussionerna om ”fel” och ”rätt” litteratur kan se ut genom att belysa fallet med åtal mot serietidningen Pox.

 

Sara Bref

2020-11-25