Att lära för livet tillsammans med sin hund
Antalet hundar i Sverige närmar sig miljonen. De allra flesta av dem är kära familjemedlemmar och kanske goda jaktkamrater eller väldrillade sporthundar. Men för en del hundar och deras människor så gäller det mer än så, en lyckad inlärning och träning kan förändra vardagen drastiskt för matte eller husse.
När Åsa Wallroth var fyra år fick hon och hennes familj lära sig att leva med sjukdomen diabetes typ 1. Eftersom Åsas diabetes dessutom var väldigt svårinställd innebar det ständiga mätningar, stenkoll på maten och en alltid närvarande oro över att blodsockret ändå skulle bli för lågt. Särskilt på natten.
– Jag har inga minnen av något annat liv än livet med diabetes, säger Åsa Wallroth.
Forskningen och tekniken har gått framåt, nu är det lättare att hålla koll på sitt blodsocker med hjälp av kontinuerlig mätning och övervakning i mobilen. Ändå är det alltid en risk att Åsas blodsocker plötsligt dippar, vilket kan innebära livsfara för henne. Men sedan några år tillbaka har Åsa hjälp av Stina, som utklassar den moderna tekniken och ger en trygghet och livskvalitet som tidigare inte var möjlig.
Näsa för sjukdomen
Stina är en brun labrador, som helt enkelt har lärt sig att känna på lukten när Åsas blodsocker sjunker. Eller faktiskt redan innan det har börjat sjunka.
– Det är till och med så att hon kan säga till mig och så kollar jag på mätaren och det kanske ligger bra, men då är det så att hon känner redan nu att det är på väg ner och säger till redan nu. Jag väntar en kvart och kollar igen och då är det jättelågt. På något sätt så märker hunden, den säger till fast blodsockret ser normalt ut än så länge.
Stina är med Åsa i stort sett jämt. Hon är en certifierad assistanshund, vilket hennes gula sele och ID-kort berättar. Åsa förklarar det som att det är precis som om hon hade varit synskadad, bara det att nu har hon en sjukdom istället.
Åsa Wallroth och hunden Stina Foto: Privat
Det finns flera olika typer av assistanshundar, ledarhunden för en synskadad person är den mest kända. Stina är en medicinskt alarmerande hund, som alltså säger till Åsa när blodsockret blir för lågt. Långt innan Åsa eller hennes mätare känner av det.
– Hon har rätt i stort sett jämt. Det är inga konstigheter, efter ett tag börjar man ju lita på sin hund. Det är så, hon säger ifrån och då är det på det viset, säger Åsa.
Utbildat sig tillsammans
Stina är sju år och har varit färdigutbildad assistanshund i fyra år. Åsa köpte henne som valp och sen har de tillsammans lärt sig vad de behöver kunna genom kurser hos Svenska Service- och Signalhundsförbundet.
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Förutom att lära Stina just det där med blodsockret så måste hon och Åsa träna för att hunden ska kunna följa med överallt.
– Den allra största delen som jag upplevde det är den sociala träningen, att hunden ska kunna föra sig i alla sociala sammanhang, på arbetsplatsen, i matbutiken, på bio, på restaurang, i klädaffärer, köpcentra, tåg, buss. Den ska ju vara där men den ska vara osynlig samtidigt, den ska bara följa med.
Åsa berättar att de blir positivt bemötta när de är ute på stan, folk blir nyfikna på Stina och vill veta mer. Det är många som inte har en aning om att hundar kan tränas så här, många diabetiker känner inte ens till att möjligheten finns.
Men en assistanshund är inget man kan få på recept. Åsa har bekostat både inköp och ett års utbildning själv.
– Jag bestämde mig för att det får bli en investering i livet, säger hon.
Det var en god investering. Det är en trygghet att ha Stina med, Åsa vet att hon larmar om något är på gång. Efter nästan 40 år med diabetes fick Åsa lära om, lämna över den ständiga kontrollen till någon annan och har fått en högre livskvalitet. Förutom att stressen över blodsockret har minskat och blodsockernivåerna kan hållas jämnare så har hon nu en bästa vän och en självklar anledning att på ett tryggt sätt komma ut och röra på sig varje dag. Något som är hälsosamt för alla men särskilt för en diabetiker.
Dygnet runt
Och så var det ju det där med nätterna. Oron har alltid funnits där att blodsockret ska dippa under natten, när ingen märker det. Den trygga, bruna labradoren har löst även den biten.
Stina sover intill Åsa i sängen. Även i sömnen märker hon om Åsas blodsocker går ner, och då börjar hon genast trampa henne på bröstkorgen och slicka henne i ansiktet. Sätt dig upp matte! Så fort Åsa har satt sig upp springer Stina och hämtar en blodsockermätare som ligger i köket. Hon väntar medan Åsa kollar sitt blodsocker och sen ser hon till att puffa på Åsa tills hon ställer sig upp och börjar gå. Stina går före, väntar om det går sakta och puffar extra om Åsa stannar. De är på väg till köket, eller kylskåpet närmare bestämt. Stina nöjer sig inte förrän Åsa har öppnat kylskåpet och tagit sig en tugga av något. Och självklart ska då även Stina smaka en bit av vad det nu var.
– Det har blivit så. Det är något hon har lärt sig själv, hon har valt att göra på det viset. Jag är jättestolt över henne att hon är så duktig på det. Det är en sådan trygghet det här med nätterna, säger Åsa Wallroth.
Sara Bref
