Syriens flagga med en hand som visar V-tecknet.

De förbereder ett demokratiskt Syrien

Syrien 2011. Den arabiska våren släpps lös med ett folkligt engagemang, en förändringsvilja och ett flammande hopp. Som i flera andra länder slås den ner hårt och brutalt, och Syrien blir under åren som följer en spelplan för allehanda krigsvilliga aktörer.

Många av de syrier som var engagerade i demonstrationerna då flydde, de såg vartåt det barkade. Två miljoner syrier bor nu i EU, och att få ha sin vardag i ett demokratiskt samhälle har gett hoppet näring igen. I vår åkte folkbildare från lilla Melleruds kommun till Tyskland för att stötta i framtagandet av ett parti i exil. En sammanslutning som ska vara beredd att presentera visionen om ett demokratiskt Syrien den dagen regimen faller.

Melleruds kommun har dryga 9000 innevånare. Den balanserar på gränsen till att bli en utflyttningskommun, men under den stora flyktingströmmen från Syrien kom många till de tre stora anläggningar som Migrationsverket drev där. Precis som i övriga landet klev civilsamhället in för att möta dem som kom, och här i kommunen har utfallet blivit bra.

– Den här gruppen gör jättestor skillnad. De har gjort att vi har ökat befolkningen i flera år och vi är måna om att de stannar kvar, säger Olof Sand, numera pensionerad folkbildare och aktiv i kommunpolitiken.

Olof lärde själv känna många av dem, bland annat en före detta stridspilot i Bashar al-Assads armé som nu engagerade sig i Socialdemokraterna lokalt. Genom berättelser om hur det var att leva i Syrien, hur han deserterade från armén för att inte behöva bomba sitt eget folk, hur storstadsfamiljen hade funnit sig till rätta i Mellerud samt glädjen och tryggheten i att se sina barn komma hem glada från skolan varje dag gav han sina partikollegor en inblick i livet långt från trygga Dalsland.

Den före detta piloten ingår i ett europeiskt nätverk för syrier som flytt, där man nu handgripligen arbetar vidare med tanken på ett demokratiskt Syrien. Personer som numera bor i Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Norge och Sverige har träffats för att samtala om vilken beredskap som är möjlig att bygga upp för att vid rätt läge kunna återuppta det som gick förlorat 2011.

– De tänker ju inte för sig själva, de tänker för sina barn och barnbarn, på lång sikt. Men de menar att några måste börja och några måste hålla i detta, säger Olof Sand om arbetet.

Folkbildning om Sverige

I vår har Olof och hans fru Marianne Sand Wallin varit inbjudna till Tyskland för att berätta för nätverket om den svenska demokratin och välfärdssystemet. De har stor erfarenhet av att samtala med grupper från andra kulturer, möta människor där de är, i den situation de är, och diskutera likheter och skillnader mellan modeller i olika länder. De fick möjlighet att åka genom finansiellt stöd från Palmecentret.

Olof och Marianne berättade om demokratin som rörelse och som filosofi. Demokrati i familjen, på förskolan, på jobbet. De förklarade hur demokratitanken påverkar hur man lever livet tillsammans med andra, hur det är ett pågående arbete och inte någon fast idealbild. De gick igenom grundlagen, där bland annat pressfriheten resulterade i förvåning och viss skepsis. Men det var inte den delen av svenskarnas förgivettagna vardag som gjorde störst intryck, det var välfärdsmodellen: Att du kostar pengar fram till att du är 20–25 år, sedan betalar du skatt tills du är 65 och sedan börjar du så smått kosta mer igen. Grovt förenklat.

– Det väckte stor förundran. Det var som att de inte riktigt förstod att politiken skulle ge medborgarna något slags löfte, säger Olof Sand.

En förälders möjligheter

Gruppen som samlats var medelålders och unga vuxna, vissa med små barn på armen. När Olof och Marianne berättade att i det svenska välfärdssystemet ingår att du har 480 dagar i föräldrapenning om du föder ett barn började tårarna rulla nerför kinderna på flera av mammorna i rummet. De försökte förklara hur de hade haft det. Hur det var att sätta barn till världen i ett sådant land. Fara för sitt eget liv, det kanske man kan bära, men när det är fara för barnens liv… Detta blev ett av de starkaste minnen Olof fick med sig tillbaka hem.

Nu har en arbetsgrupp i nätverket börjat skriva en konstitution, en annan grupp tittar på samhällsekonomiska aspekter och arbetet med att starta en förening för att därmed kunna få ekonomisk hjälp med processen är redan i gång. Flera träffar är inplanerade, bland annat finns en förhoppning om att komma till Sverige för att lära sig mer om den svenska demokratin under 2023. Olof var noga med att poängtera att skillnaderna mellan systemen i de olika europeiska länderna är stora, och det är en fördel om gruppen sätter sig in i respektive system innan man bestämmer sig för hur man skulle vilja utforma demokratin Syrien.

– Detta måste vara deras egen utveckling, man ska ju hjälpa dem, man ska inte göra det åt dem.

En av de största utmaningarna är tilliten. Den är totalt raserad, bara tanken på att en myndighet likt Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen skulle hantera pengar utan att det mesta försvann i någons fickor tedde sig som en utopi. Sådant tar år att bygga upp, men går snabbt att rasera. Kanske kan deras barnbarn njuta frukterna av det som nu har påbörjats?

Demokratiarbete på hemmaplan

Hemma i Mellerud närmar sig det svenska valet. Kontrasten mellan att vara i en grupp människor som är redo att offra livet för det vi har, och att sedan åka hem och försöka övertyga svenskarna att de ska orka gå till närmsta valurna är stor. Men syriernas engagemang och framtidstro gav en injektion till arbetet i politiken på hemmaplan.

– Vi måste vårda den plattform som vi har skapat. De som har levt, föräldrar och morföräldrar, hur förvaltar vi deras slit? Det går ju att säga att det är tråkigt och jobbigt men folk måste ändå kvickna till och förstå att det här funkar inte av sig själv, utan det är människor som skapar det och det är också människor som kan förändra och till och med förstöra det.

– Man får en kick för att verkligen försvara det vi har. Och jag blir mer medveten om de angrepp som kommer nu, som kommer av demokratiskt valda personer i riksdagen, säger Olof Sand.

För en nybliven 70-åring, som alldeles nyss funderade på om det var dags att lägga folkbildarkostymen och politiken på hyllan, lämna över demokratiarbetet till andra för att ta det lite lugnare, så rätades några frågetecken ut.

– Det har jag ju känt att det här är inte bara ett jobb, det är en livsstil. Det är ett engagemang man har. Den här resan hjälpte mig med det. Det finns spännande saker att engagera sig i.

–Jag känner själv att det här var något alldeles speciellt. Skulle jag som har jobbat med folkbildning och skolning av politiker och fackföreningsledare, och allt som jag har gjort stora delar av mitt liv inom arbetarrörelsen, skulle jag kunna hjälpa de här syrierna till att komma tillbaka igen och bygga sitt land till någon form av demokrati som de skapar? Det kändes stort faktiskt, säger Olof Sand.

 

Sara Bref


Forskningspresentation: Välbefinnande och delaktighet i folkhögskolan

2022-08-29