Resurser och diskurs – två sidor av entreprenörens identitet

Invandrade kvinnliga företagare är inte en homogen grupp, men deras kollektiva berättelser kan berätta något om vad som händer i skärningspunkten mellan etnicitet, kön och klass. De kan också föra samman två spår i entreprenörskapsforskningen som tidigare varit skilda åt.

Huriye Aygören disputerade nyligen vid Jönköping International Business School, Jönköping University med avhandlingen Entrepreneurial identity formation-in-practice: Immigrant women entrepreneurs' lived practices and experiences within gender, ethnicity and class relations. När hon började studera entreprenörskap, märkte hon att det fanns två helt olika spår i forskningen. Det ena handlade om individen, och det andra om samhället.

– Jag ville slå ihop de här två spåren, och undersöka identitet i förhållande till social ställning", säger Huriye. Min utgångspunkt var kön och etnicitet, och jag valde att studera kvinnliga företagare som hade invandrat till Sverige från Turkiet. Men när jag började mitt fältarbete, blev jag lite förvånad över att hitta tre mycket distinkta grupper bland dem, och jag insåg att jag var tvungen att lägga till klass som en tredje aspekt.

Den första gruppen kom till Sverige på 70-talet, oftast som en del av arbetskraftsinvandringen tillsammans med sina bröder eller fäder. Dessa kvinnor kom från små städer, gifte sig tidigt, och hade ingen högre utbildning. Att bli företagare var för dem ett sätt att visa för världen att de kunde göra något för sig själva. Vid tidpunkten för intervjuerna var de alla frånskilda och hade därmed brutit mot kulturella normer. Men de hade fortfarande inte accepterats som "svenska kvinnor", och fann därför sin plats i samhället genom sitt företagande. Vinsten från företaget använde de till resor och andra saker som de kunde njuta av.

Den andra gruppen var politiska flyktingar som kom till Sverige på 80-talet. De var högutbildade, kom från tätorter och var redan etablerade professionellt. I Turkiet hade de haft ledande positioner, och de kände sig degraderade i termer av klass när de blev invandrare och exponerades för fördomar från det svenska samhället. Entreprenörskap var en möjlighet för dem att få erkännande. De lärde sig nya strategier och ackumulerade kapital.

Den tredje gruppen kom också till Sverige på 70-talet. De var arbetarklass men oberoende, utan högre utbildning men ändå ekonomiskt etablerade och inte begränsade i rigida könsroller. De här kvinnorna upplevde inga problem med att vara invandrare, eller kvinnor. Deras motivation var omsorg och empati; de ville ge något till samhället och vinst var inte deras huvudsakliga intresse.

Det kulturella kapitalet var mycket viktigt för alla tre grupperna, och de omvandlade sitt kulturella kapital till materiellt. Huriye Aygörens forskning visar också att entreprenörskap inte enbart är befriande men inte heller enbart hämmande. Det kan vara både och, för olika grupper av människor. Så kallad ”agency”, en sociokulturellt förmedlad förmåga att agera, är hjärtat av allt entreprenörskap. Men människor har olika förmåga att agera, olika grader av ”agency”, beroende på sin situation.

– Jag har upptäckt att materiella resurser och diskurser måste undersökas tillsammans, inte var för sig, eftersom de är så sammanflätade, säger Huriye. Egentligen handlar min avhandling om jämlikhet eller ojämlikhet, men inte som något fastslaget, utan jag visar att det krävs en dynamisk process. Entreprenörskap gav verkligen de här kvinnorna ett syfte.

Länk till avhandlingen: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hj:diva-28581

För mer information kontakta: huriye.aygoren@ju.se

2016-01-19