Nu berättar museet och besökarna historien tillsammans

Museernas roll har ändrats, liksom deras publik. På Jönköpings läns museum har man i och med det ändrade systemet för vem som fördelar medel till museet fått ett förtydligat uppdrag från regionen, fokus ligger nu mer på barn och unga och på att locka dit fler grupper.
Förut utgick man från att besökaren hade en viss förkunskap och ville ha fördjupning. I och med ett fokus på museiovana besökare så har man fått tänka om lite.

Liselotte Munther, Jönköpings läns museum.

Liselotte Munther och bilden "Vad vill du här i min skog?" John Bauer, 1912. Foto: Sara Bref/Jönköpings läns museum

Liselotte Munther är enhetschef på Jönköpings läns museum och har ansvar för både det publika arbetet och arbetet med att samla in material. Museet har stora samlingar med historiska föremål från länet, att bevara kulturarvet är en del av verksamheten. Insamlingen fortgår löpande, vilka saker som länsborna använder i sin vardag kommer våra barnbarn att gå till museet för att se? Liselotte Munther berättar att de vill att besökaren ska få förståelse för att man är en del av historien, och vidga intresset för vad kulturarv kan vara.

Museet ska förvalta, forska och förmedla. En av de utställningar som i princip alltid finns här handlar såklart om bygdens son, John Bauer. Utställningen med hans konst drar alltid mycket folk, tavlorna är så populära och har visats så mycket så att de börjar bli synbart slitna. Nuvarande utställning är i ett förhållandevis mörkt rum, för att skona målningarna. Dessutom har man utökat materialet kring John Bauer och berättar nu även historien om hans familj. Ester Bauer, som också var konstnär men som inte fortsatte med sitt konstnärskap när hon bildade familj och som tillsammans med man och barn drunknade i Vättern.

Till skillnad från förr så försöker man inte i första hand att berätta för besökarna hur det var, man presenterar istället historien och lämnar en hel del öppet för besökaren att tolka. Varför fortsatte inte Ester att måla tror du?

– Många museer har genomgått en förändring. Det har varit lite turbulens inom museerna, en del har trott att vår kompetens är hotad. Jag tror inte det.

Liselotte Munther menar att personalens kunskap och kompetens behövs än mer idag, för att göra innehållet relevant och intressant och göra det möjligt att uppleva och interagera under sitt besök på museet, med minsta möjliga påverkan på de föremål som ska bevaras. Förr var det självklart att museets uppgift var att lära ut. Nu kommer man ofta hit för att uppleva något.

– Vi hoppas att vi genom upplevelsen kan ge möjligheten att reflektera mer.

Stora samlingar

Föremålen är ett källmaterial som inte bara ställs ut för allmän beskådan utan som även används i forskning, de levererar hela tiden underlag till forskare från olika fält. På museet arbetar bland annat arkeologer, etnologer och konstvetare och en del av dem har möjlighet till forskning i sin tjänst. Föremålen förvaras i specialutrustade lokaler, med rätt temperatur, ljus och luftfuktighet och väl skyddade från stöld och skadedjur.

– Vi ska samla. Vi är ju samhällets minne, säger Liselotte Munther.

De arbetar hela tiden med den inneboende konflikten i uppdraget, att både bevara och visa. Oftast är det originalen som visas men det förekommer ibland att de visar replikor för att skona ursprungsföremålen. Och det blir allt mer som måste vara inlåst i montrar eller visas bakom en avspärrning.

– Vi har inte den publiken som vi hade för 20 år sedan, som stod med händerna på ryggen och tittade.

Den betydligt mer museiovana publiken, som är just den som man vill öppna dörrarna för, är samtidigt mer van att ta för sig och själv vara med och påverka, vilket gör utmaningarna än större.

Våra berättelser blir historia

Ett av de rum som är under uppbyggnad kallas Historieverkstan. Där inne luktar det lim och ny färg och på golvet finns en stor karta över länet. Pedagogerna som arbetar på museet gör utställningarna relevanta för skolorna, hit kan de komma och enkelt få in det i undervisningen.

– Vi tror ju att vi kan bidra med sådant som inte skolan kan.

Längs ena väggen finns de globala hållbarhetsmålen. Det fjärde globala målet är ”Utbildning för alla”, går man fram och vänder på träskivan där det står hittar man ett gammalt skolfotografi på baksidan. Ett par lärarinnor och en samling enhetligt klädda, allvarliga pojkar stirrar in i kameran. Fotot kan stimulera till diskussion på flera plan, både om jämställdhet, om skolan, kultur och om historia. När man vänder på träskiva nummer fem, ”Jämställdhet”, ser man en karta med p-piller och några kondomer.

Besökarna i Historieverkstan kan komma åt museets samlingar digitalt genom ett par datorer som står vid ena väggen. På motstående vägg står det ”Dialekter” med röda bokstäver och här hänger flera par hörlurar. Här ska man kunna lyssna, både på samtida och tidigare länsbor som pratar. Besökarna ska även kunna lämna ifrån sig sina berättelser, som en del i museets arbete med att samla in, genom att fylla i och skriva ned berättelsen i ett digitalt formulär med olika ämnen i fokus. Det pågår ett arbete med att skapa flera historieverkstäder ute i länet, för att göra länsmuseet lite mer geografiskt tillgängligt.

Från nyfiken till nörd

På övervåningen arbetar de med en ny permanent utställning om länets kulturhistoria. De följer bygget med hjälp av sina sociala medier bland annat, så även byggandet av utställningen, som tar flera år, i sig blir ett event som går att följa och lära av. Och de kan även fråga sin publik om saker redan innan utställningen har öppnat. Liselotte Munther ser att det kan komma att användas mer digital teknik, och VR, på museet i framtiden, både för att utveckla upplevelsen och lärandet men samtidigt också för att skona de insamlade föremålen så mycket som möjligt.

För de som fortfarande vill ha fördjupning så kompletterar museet sina utställningar med böcker, djupgående föreläsningsserier och avancerade audioguidningar. Det tydligt formulerade uppdraget att rikta sig till barn och unga får samtidigt inte skrämma iväg de mångåriga museibesökarna.

– Vi ska inte vara ett lekland heller. Vi bygger ju på samlingar.

Förhoppningsvis kommer många av de barn som har besökt Bauers mysiga värld tillbaka till museet längre fram i livet, och då är de inte längre museiovana.

 

Sara Bref

2019-02-22
2019-02-22