Forskarintervju: ”Folkbildning är allt och ingenting – väldigt angeläget men oerhört svårgreppbart”

Att forskare i högre utsträckning borde intressera sig för folkhögskolan är något som ofta tas upp. Forskare vid Linköpings universitet har gjort en kartläggning över folkhögskoleforskningen i Norden, för att se i vilket omfattning det sker forskning inom området. 

Annika Pastuhov

Resultatet från studien ska publiceras under hösten. Annika Pastuhov, postdok vid Linköpings universitet och en av forskarna inom Mimer - Nationellt program för folkbildningsforskning Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., är mitt uppe i skrivprocessen just nu men berättar lite om vad de har hittat.

– En övergripande första reflektion är att även om vi har en ganska avgränsad sökning, vi är ganska rigida i att det är bara vetenskapliga artiklar och doktorsavhandlingar, trots det så hittar vi faktiskt en hel massa. 82 publikationer på tjugo år om nordisk folkhögskola. Det lyfter jag gärna fram, det var ändå mer än vad jag hade tänkt mig, säger hon.

Tillsammans med kollegorna Henrik Nordvall och Johan Lövgren har hon sökt igenom databaserna för att hitta publikationer gjorda mellan 1999 och 2018, skrivna på något av de nordiska språken eller engelska, och som handlar om folkhögskolan i en nordisk kontext.

– Det finns ju folkhögskolor i andra länder också, men just för att ha någon slags greppbarhet så har vi avgränsat till de nordiska. Det är där de flesta folkhögskolor finns.

Temat för många av studierna är folkhögskolans särart, att den är idéburen eller värdebaserad, hur de idealen omsätts i praktiken eller hur folkhögskolans idéarv lever vidare i mötet med nya deltagargrupper.

– Just folkhögskolan som någonting speciellt är ett väldigt starkt framträdande tema.

Vill gräva djupare

Annika Pastuhov har också varit med i det tidigare arbetet med att ta fram en översikt över alla nu aktiva folkbildningsforskare i Norden Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., något som ska kunna underlätta samverkan både mellan forskare och med det omgivande samhället. Studien om folkhögskoleforskning har gett Annika Pastuhov och hennes kollegor nya uppslag för framtida forskning.

– Det som vi har pratat om, och det som vi kommer att skriva fram i den här forskningsöversikten, är ett behov av att djupare granska den här tanken om det gemensamma nordiska folkbildningsarvet. Jag har själv kanske slarvigt hänvisat till den här tanken, och många tar det som en utgångspunkt och beskriver det som en bakgrund i sina studier, men att faktiskt ägna sig åt komparativa studier i olika former tycker jag skulle vara intressant.

Som alltid är det en fråga om att få tid och forskningsmedel men hon har redan diskuterat en fortsättning på folkhögskoleforskningen med kollegor i Danmark.

– Det skulle vara riktigt intressant att fråga sig, om vi ser till folkhögskola i Sverige, Danmark, Finland, Norge idag, är det samma sak eller är de mer olika än vad de är lika?

Fascinerades över folkbildningen

Annika Pastuhov ägnade hela sin avhandling Att vara och agera medborgare – En etnografisk studie i folkbildande praktiker Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. åt folkbildningen. Där gjorde hon fältstudier i tre olika studiecirklar för att försöka ”belysa de folkbildande praktikerna som de ter sig upplevda i första hand ur ett medborgarskapsperspektiv”. Hon arbetade som intressebevakare inom det finlandssvenska folkbildningsarbetet redan under sin studietid och intresset för folkbildningen och dess människor har bara blivit starkare sedan dess.

– Jag tror att intresset egentligen kom från det att jag fascinerades över att folkbildning var på något sätt allt och ingenting. Jag uppfattade det som väldigt angeläget men samtidigt oerhört svårgreppbart. Folkbildningen och folkbildningens demokratiska roll i vårt samhälle handlar om de stora frågor som jag tycker att vi människor behöver fundera på, men samtidigt är det ju allt annat än lätta frågor, säger hon.

Gräsrötterna är desamma i de båda grannländerna menar hon. Engagemanget för folkbildning och drivet för bildning, demokrati och medborgarskap känner man igen även om man reser över Östersjön. Men det finns skillnader, menar hon.

– Folkbildningen har en förhållandevis stark ställning i Finland men den är i mitt tycke ännu starkare i Sverige. Det offentliga stödet verkar, åtminstone i mina ögon, vara mindre ifrågasatt än i Finland. Just begreppet folkbildning har i Sverige en annan bärkraft än vad det har i Finland. Det finns någon slags diffus konsensus om att folkbildning är viktigt och bra, som är starkare upplever jag i Sverige än i Finland. Om vi pratar om samhällsdebatten överlag.


Sara Bref

2019-08-28