Hur mår folkhögskolan egentligen?

Vi fick en pratstund med Gerhard Holmgren, generalsekreterare för Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO), om nuet och framtiden, om opinionen och vilka mörka moln han ser på folkhögskolornas himmel.

Gerhard Holmgren

Gerhard Holmgren. Foto: Sveriges folkhögskolor

Förra året firade svensk folkhögskola 150 år, men frågan är hur hälsostatusen är för denna utbildningssystemets udda fågel.

– Å ena sidan så mår man bra i det att det är en ganska omfattande verksamhet och stor verksamhet. Så här stor har inte svensk folkhögskola varit någonsin under sin historia, säger Gerhard Holmgren.

Sedan 2015 har det tillkommit 8 000 nya platser genom regeringens utbyggnad och man gör och har gjort stora insatser för nyanlända och unga som står utanför arbete och studier. Men det innebär också att folkhögskolan har vuxit ganska snabbt, med de utmaningar och svårigheter som kan bli följden när man expanderar. Det är många nya filialer som har kommit till, det är fler anställda men det är också ett hårt tryck på dem som befinner sig i organisationen.

– Sittande regering, och även tidigare regering, har velat bygga ut folkhögskolan. Det är ett kvitto på att man ser folkhögskolan som en väldigt viktig utbildningsaktör och det har stärkts tycker jag den senaste mandatperioden.

Inga lönereformer på gång

Förutom en del växtvärk är det faktiskt grund- och gymnasieskolans julafton, med bland annat extra medel till lönelyft och satsningar på forskarskolor, som har orsakat en del av de utmaningar inför framtiden som folkhögskolan nu brottas med.

– Oron finns kring löner för lärare och skolledare. Vi har ju inget lärarlyft, vi har inget kompetenslyft eller några extramedel som har kommit folkhögskolan till del som ordinarie skola har fått del av. Det där är en oroande situation för vi behöver ju också lärare. Vår allmänna kurs motsvarar grund- och gymnasieskolan, så vi är i en konkurrenssituation. Det är lärarbrist och hur ska vi klara det här ekonomiskt när vi ser att lönegapet ökar, och kommer att öka och öka, mellan gymnasieskola och folkhögskola? Det är en oerhört utmanande situation samtidigt som folkhögskolan förväntas att klara av de deltagare som slås ut eller misslyckas i ordinarie system. Det där är en paradox.

RIO har tillsammans med andra aktörer uppvaktat politikerna angående läget men de signaler som ges är att det inte är några nya reformer att vänta vare sig för folkhögskolan eller inom den kommunala vuxenutbildningen. Gerhard Holmgren flaggar för risken att man sakta men säkert dräneras på kompetens. RIO följer löneutvecklingen noggrant, från att lärarlönerna för fem år sedan var i paritet med gymnasielärarnas löner har det blivit ett gap som nu ökar för varje år. Han tror att orsaken till att många lärare ändå stannar kvar är en större frihet i undervisningen.

– Där är vår konkurrensfördel. Många trivs i värvet som lärare på folkhögskola för där får du utveckla ett pedagogiskt sätt att arbeta på, utifrån idéer och ideal som du har och som möter folkhögskolans tradition.

Stora kostnader för husen

Ekonomin i stort är ett annat orosmoment. Nu drar man igång en utredning som ska titta på hur folkhögskolan ska finansieras långsiktigt. Mycket har hänt de senaste åren, inte minst brottas många folkhögskolor med att klara av underhållet av sina fastigheter.

– Trenden bland våra medlemmar är att sakta men säkert så är det fler som överger internatet, för man har inte råd.

I dagsläget är det färre än 100 av de 156 folkhögskolorna som har internat. Dagfolkhögskolor, och filialer som enbart har dagverksamhet, blir allt vanligare. Fördelen med filialerna är att man på ett annat sätt kan möta människor där de är, folkhögskolan blir tillgänglig för fler. Samtidigt är internatet en viktig del av folkhögskolans identitet och tradition, en viktig del i mötet mellan människor. Rörelsefolkhögskolorna måste bedriva kurs- och konferensverksamhet för att få anläggningen att gå runt. Statsanslagen och regionanslagen täcker inte hela budgeten för att bedriva folkhögskola menar Gerhard Holmgren.

– Rörelsefolkhögskolorna ligger dåligt till när det gäller regionernas finansiering och det är ojämnt över hela landet. Det är oerhört problematiskt, att vi inte har ett tillräckligt stort regionalt anslag och att det inte är likvärdigt.

Färre med fysiska funktionshinder

RIO arbetar även med frågan om funktionshindrades möjligheter att gå på folkhögskola. Antalet deltagare med neuropsykiatriska funktionshinder har ökat på senare år och forskning visar att folkhögskolan lyckas med det som övriga skolsystemet ofta har misslyckats med när det gäller den gruppen Pdf, 1.3 MB, öppnas i nytt fönster.. Däremot ser man att det blir allt färre med andra typer av funktionshinder som hittar till folkhögskolan, en fråga som man diskuterar med flera funkisorganisationer. Det är oklart vad nedgången beror på, en del av förklaringen kan vara ändrade regler för stöd.

Folkhögskolan står fortfarande lite vid sidan av det mätfokuserade övriga utbildningssystemet, även om det görs både interna och externa utvärderingar av verksamheten.

– Vi har ett projekt på gång där vi tittar på samhällsnytta och samhällsekonomiska effekter av folkhögskolans verksamhet. Det här kommer att pågå under 1,5 år framåt där vi följer upp deltagare och gör en nationell studie, säger Gerhard Holmgren.

I en ännu opublicerad undersökning gjord av Kantar Sifo svarade 27 procent att de hade en hög kännedom om folkhögskolan som utbildningsform. Motsvarande siffra för yrkeshögskolan och den kommunala vuxenutbildningen landade på 28 procent respektive 35 procent.

– I mitt perspektiv var det positivt! Vi jobbar nog med en självbild att vi är väldigt okända.

Friheten är avgörande

Arbetet med nyanlända har gjort att fler inom kommun och region har kontakt med folkhögskolorna, vilket sannolikt har ökat medvetenheten om deras verksamhet. Inom politiken är tonläget generellt positivt.

– Jag kan ju se att vi har en utbildningsminister idag som hyllar folkhögskolan, som tycker att folkhögskolan är jättebra. Som ligger bakom att man ville bygga ut folkhögskolan med 5000 nya platser. Det var offensivt, så på det sättet finns det en positiv politisk opinion. Men den är ju smal, det är inte breda grupperingar som har kunskap kring folkhögskola.

Folkhögskolans frihet, i kombination med att man fortfarande efter 150 år håller fast vid att det är både människan och kunskapen som ska stå i fokus, är faktorer som har gjort den till vad den är i dag. Folkhögskolorna är lokalt självbestämmande och har inte de nationella kursplaner och styrdokument som övriga skolan måste rätta sig efter.

– Skulle man knäcka friheten då skulle det inte vara folkhögskola längre, säger Gerhard Holmgren.


Sara Bref

2019-08-28